Drömmarna

•3•finns det vargar•

•Koras POV•
*Snöflingorna yrde runt i vinden och slog mot mitt ansikte. Det gjorde nästan ont. Varför nu? Varför jag?*

- Kora! Kora! Hörde jag någon säga och vaknade genast.
Linda stod i bussgången och kollade på mig. Jag hade visst somnat. Hade jag sovit i två timmar?
- Vi är framme, sa hon med ett stort leende.
Jag hade inte riktigt vaknat än.
Det kändes som om jag fortfarande var kvar i drömmen. Men jag log tillbaka och vi gick ut och våran skjuts körde iväg. Äntligen fick jag andas frisk luft! Det snöade och de vita snöflingorna la sig i mitt blonda hår. Det låg snö på taken och på bilarna. Det låg rättare sagt snö överalt. Vit, glittrig snö.
Det var som ett magiskt vinterland. Klassen gick efter vår lärare till en liten stuga vilket jag tror är entrén. Nu skulle vi få nycklarna till våra stugor. Jeanette sa att vi skulle stanna utanför. Hon skulle hyra skidor till oss och fixa nycklar.
Vi hade sålt kakor och samlat ihop till 78 tusen kronor. Alla kunde åka skidor så vi valde att åka hit. Janette kom ut ur stugan igen med en bunt nycklar. Vår lärare var som våran mamma. Vi berättade allt för henne. Vi hade haft henne sedan tvåan. Det skulle bli svårt att lämna henne när vi började nian.
- Okej! Började hon. Vi har två gator. Gata ett och två. Dom som jag ropar upp nu tar en nyckel hos mig och går till Elin och följer efter henne. De andra följer efter mig, sa hon började räkna upp namnen.
En kort kraftig dam med kort svart hår stod till vänster om Janette.
På något sätt gillade jag inte henne.
- Stina och Rose, Robin och Mose, fortsatte hon.
De gick fram, tog sina nycklar och fortsatte sedan till Elin.
Det var ganska mörkt ute nu. Solen syntes inte och det var kallt.
- Resten följer med mig! sa hon och delade ut nycklarna. Vi fick stuga nummer 7. Grupp 1 gick med Elin och vi, grupp två, med Janette. Vi gick två och två på ett led. Stigen var slingrig och smal. Stugorna var röda och var och en hade ett nummer. När vi kommit till våran stuga gick vi fram och Linda låste upp.
- Detta är så spännande! Hem ljuva hem, sa Linda förtjusande.
- Mm, svarade jag. Jag har hört att det finns bastu i sånna här stugor. Jag öppnade dörren "WC" och mycket riktigt, en liten bastu. Jag gick ut från toaletten igen och stängde dörren.
- Jaha! sa jag och suckade djupt. Min väska hängde fortfarande över axeln. Jag la inte ner den. Det kändes inte rätt. Detta var inte mitt hem. Fast det skulle jag ändå, det var jag nästan tvungen till. Linda kom ut från det jag trodde var vårat sovrum. Hon hade bytt om till ett par gråa mjukisbyxor och ett rosa linne. Jag hade inte ens tagit av skorna

•Lindas POV•
Jag var fortfarande trött. Jätte trött.
Vi var tvungna att laga mat själva. Iallafall frukost. Det finns en resturang inte långt härifrån. Det har öppet från 13:00-19:30. Där kommer vi äta middag imorgon.
- Ska vi äta något eller? frågade jag.
Egentligen var jag för trött för att äta just nu men jag hade inget att saga.
- Jag tog med mig två kanelbullar, svarade hon lika trött som jag. Vi åt inte upp dom innan.
- Okej, räckte som svar tyckte jag. Kora gick in i köket och satte sig på köksstolen. Jag följde efter och satte sig mitt emot henne. Det fanns en grön soffa och två gröna fåtöljer, en liten tjock tv och ett kök. Ett sovrum och ett badrum. Tillräckligt stort för oss. Inget att klaga på. Kora rotade i sin slitna handväska. Samma färg som min jacka. Hon tog upp en påse där kanelbullarna låg. Hon knöt upp knuten och tog ut kanelbullarna.
- Sådär, sa hon. Det är bara att hugga in.
Hon lät som min mormor. Mormor har bott själv så länge jag kan minnas. Min morfar dog tidigt så jag har aldrig träffat honom. Bara sett han på bild. Jag har alltid önskat mig en morfar. Ibland är jag avensjuk på Kora. Hon har en morfar, inte jag.
Jag tog kanelbullen och åt upp den snabbt. Vi skippade att borsta tänderna och gick till sängs direkt.

•Koras POV•
Jag kröp ner i min säng och Linda i sin. Vi hade släckt lamporna så att månen kunde skina in genom fönstret.
- Tänk vad långt bort månen är, sa jag plötsligt.
- Vi ser den som en liten prick men den är jätte stor, viskade Linda.
Mm..., hann jag bara säga fören jag hörde något. Något långt inne i skogen. Något ylade. Kanske var det en varg. Det lät som en iallafall.
- Hörde du det! sa jag förskräckt och spärrade upp ögonen i Linda.
- Hörde vad? frågade hon.
- Roligt, sa jag och log. Men seriöst hörde du inte?
Hon fortsatte bara att stirra på mig som om jag var en idiot. Det blev en lång tystnad där vi bara stirrade på varandra.
- Du hörde nog i syne, sa hon sedan och log. Godnatt.
Hon vände sig om och det gjorde jag med.
- Godnatt..., sa jag tyst.
Jag var säker på att jag hörde det.
Höll jag på att bli knäpp.
Jag kan inte ha hört i syne.
Jag visste att jag inte hörde i syne.