Sanning (hov1)

fyra

Ljusrörslampan som hänger över oss i skolkorridoren flimrar till, som den gör kanske två gånger i minuten. Min t-tröja sitter lite för taight och jag drar lite i linningen kring halsen för att lätta på känslan av att tröjan äter mig levande. Simone drar med kulspetspennan fram och tillbaka över omslaget till sitt anteckningsblock så de färgas blått av bläcket som börjar ta slut när linjerna blir ojämna och svagare.

En bit bort sitter Lucas på en annan bänk med Viktor och två andra killar runt sig. Han har en Hov1-sweatshirt han måste ha fått av Ludwig. Jag har också merch men brukar inte använda den. Hans sweatshirt har ett lejon broderat på vänster sida av bröstet och han korsar armarna över bröstet medan han lyssnar på Viktor som med sin pennspets visar något på sin datorskärm. En koncentrationsrynka har tagit plats mellan hans ögonbryn och bildar ett litet V. Så har jag aldrig sätt honom ens på lektionerna.

"Lucce vad gullig du är!" Vad fan är Lucce för jävla smeknamn? Elsa Lövgren går ett år under oss och älskar nog Lucas mer än Lucas älskar Lucas. Hennes röst är ljus och irriterande när hon skjuter bort datorn de fyra killarna kollar på framför Lucas. Elsa slår sig ner där datorn tidigare varit och sätter en fot på varje sida av hans ben. Vad jag har fått förstått så har Elsas mamma haft något med min pappa. Något hon gärna nämner i tid och otid.

"Elsa..." svarar Lucas, inte riktigt lika entusiastisk. Tydligt irriterad över att hon avbrutit Viktors utläggning. En lekfullhet lägger sig över hennes fint markerade ansiktsdrag och hennes läppar formar ett perfekt leende. Vem hade inte dödat för att se ut som någon prinsessa tagen ur en Disneyfilm?

"Du har inte svarat på min snap på typ en månad." klagar hon och sträcker fram händerna som om hon förväntar sig att han ska ta tag i de och erkänna sin kärlek till henne.

"Jag använder inte Snapchat." försvarar han sig och rycker på axlarna för att visa sin nonchalans.

"Men gubben."

"Men gubben." mumlar jag härmandes och Simone fnyser roat.

"Då måste jag ju få ditt nummer älskling." Elsas monolog fortsätter och hon lägger händerna på hans bröstkorg när han fortfarande inte tagit de och erkänt sin kärlek.

"Jag kan inte det utantill." Så lät det inte när han skulle skriva in det på min telefon minsann. "Och min lur är död." Elsa hinner inte ens föreslå mer lösningar innan han slår ner det.

"Vi ska in." viskar Simone och petar mig på axeln. "Behöver jag påpeka att du stirrade?"

"Schhh." Jag håller pekfingret framför hennes mun för att visa att hon inte ska nämna det. Jag stirrade inte alls, inte en enda sekund.

"Simone? Mira?" Vi ställer oss upp och kommer mot klassrumsdörren genom alla andra som också börjar sin lektion nu.

"Yes älskling." svarar Simone med tillgjord röst och vår lärare, Diana, suckar.

"Vill ni säga till killarna att de ska komma också? Lucas, Viktor, Samir och William." Hon gestikulerar mot bänken där killarna fortfarande sitter och Simone börjar gå ditåt medan jag står kvar utanför dörren till klassrummet med boken och ett anteckningsblock i famnen. Blyertspennans upp trycker jag in i suddet gång på gång tills den bryts av inne i det.

Simone sick-sackar mellan alla andra elever och börjar skrika mot killarna om hur de ska komma på momangen med en röst så lik Dianas som möjligt.

Killarna börjar röra sig bakom henne och Simone får ta emot ett slag i bakhuvudet från Lucas som ryggar tillbaka när hon slår efter hans kind. Jag styr stegen mot Simone med en förhoppning att hon inte fått veta om min och Lucas lilla plan. Den kan vänta lite till.

Jag drar snabbt in ett andetag när jag kommer lite för nära Lucas och i bästa mån försöker undvika att krocka. Han märker ganska fort hur min balans kunde varit bättre och får ett grepp kring min midja på vägen förbi mig i all hastighet. Hans huvud är vänt neråt mot mig och medan jag söker kontakt med hans ögon så är de istället fästa på mina läppar under den kvicka sekunden som vi för kontakt bland alla de elever som försöker ta sig till sina lektioner.

Såklart har Simone fastnat med någon intressant person att prata med och jag drar tag i hennes handled och får med henne in i klassrummet. Lucas sitter bakåtlutad med armarna i kors över bröstet och slår bort blicken precis när jag ser honom i den bänken där han alltid sitter bredvid Viktor.
Viktor som sitter med ett proddprogram uppe på sin datorskärm nu och koncentrerat fipplar runt bland alla olika spår.

Jag får ta en av de två platserna som finns kvar och hamnar inte ens bredvid Simone som drar med pekfingret från ögat ner längs kinden för att demonstrera en fallande tår. Riktigt sorgligt. Fast helt själv är jag inte. Bredvid mig sitter William och över gången mellan bänkarna är stolen med den bakåtlutade coola killen. Han ler och sträcker sig fram för att fatta tag om min penna som jag får greppa tag i innan han stulit den ifrån mig. Han ger mig en bedjande blick men jag skakar på huvudet varpå han ger upp.

"Lucas, vart är ditt material?" Diana vet att han inte har det och även om det låg i hans skåp så tvivlar jag på att han hade orkat gå och hämta det.

Han låtsas tänka efter. "Jag vet inte." svarar han sedan uppriktigt med en axelryckning.

"Inte ens en penna?"

Han skakar på huvudet så lockarna studsar. "Mira tog min."

"Gjorde jag inte alls!"

Diana suckar och viftar med handen för att ignorera oss. "Slå upp sida 304. Ni som har era böcker det vill säga." Hon skriver upp numret på tavlan längst fram i klassrummet för att inte behöva upprepa sig för folk som just Lucas som aldrig riktigt lyssnar till 100%.

"Mira tog min bok också." beklagar sig Lucas. "Och min tröja!" Juste, den ligger vikt på min byrå. Mamma frågade vems det var innan hon kom på gästerna som varit hos oss i fredags och tog tillbaka sin fråga. Funderar på att faktiskt behålla tröjan, den var fin. "När får jag tillbaka den? Eller vill du behålla din killes kläder som alla tjejer?"

Jag ryggar tillbaka vid ordet, det skulle jag gissa att större delar av klassen gör. Inte Viktor, såklart. Det är ju Lucas bästis. Simone å andra sidan verkar vettskrämd tillsammans med Elsa som står vid tröskeln in och önskar att hon gått tillsammans med oss istället för med tvåorna.

"Kom och hämta den idag." föreslår jag och slår upp sidan Diana önskat och glömmer Lucas som tydligt försökt starta igång något. Ryktet om oss två behöver inte spridas allt för fort. "Har du din bil?

"Ja. Kan skjutsa hem dig." Jag nickar och försöker läsa ur sidan men det blir mer att jag försöker undvika allas blickar genom att stirra ner i pappret med alla mattetal. Att vi precis gjort planer tillsammans framför alla var kanske inte det bästa för att inte låta alla veta om våran relation.

-

helt besides alla poänger så har jag en bild ifrån när jag träffade noel första gången både uppsatt i mitt rum och på kylskåpet. brukar få frågan om det är min kille när vi har gäster över fast han är min bror!!

godnatt om du ska sova snart!n