Sanning (hov1)

tre

Vinden börjar fläkta genom mitt rum när jag öppnar fönstret för att vädra. Jag trycker upp volymen på högtalaren som spelar Topp 50 - Sverige och nynnar mer i refrängen som mot min vilja lagt sig på minnet.

Ur skrivbordslådan drar jag fram en ganska smutsig sminkborste tillsammans med ett löspuder jag egentligen inte borde ha köpt, men det var på rea. Eftersom jag snart ska dra till Sabrina bättrar jag på sminket och ångrar att jag gjorde planer. Det är längesedan jag gjorde absolut ingenting en fredagkväll och det hade varit skönt.

Det knackar på dörren och jag sänker musiken och slår igen puderdosan efter att ha mattat ansiktet.

"Yes?" Dörren öppnas och mamma kommer in med en av hennes finare klänningar svepandes kring benen och ett glas vin i ena handen. Vad jag har hört så fick hon klänningen när hon och pappa var i Kalifornien tillsammans året innan jag föddes.

"Visst är du hemma ikväll?" Det är nu jag kan välja att säga att jag är ledig för att sen säga till Sabrina att jag inte fick gå hemifrån. Eller så säger jag att jag visst har planer och går.

"Ah. Varför undrar du? Händer det något?" Hon tar och bryter av ett dött blad från en blomma som står på ena byrån. Jag har alltid haft liljor på rummet, precis som att det alltid har stått likadana i hallen.

"Bara om du vill ta på dig något speciellt. Det kommer gäster vid 19:30." Jag nickar och kastar ett öga mot min telefons klocka. 19:13. Jag går fram till garderoben där klänningarna hänger och börjar bläddra bland galgarna. De flesta är i tidslösa stilar av designers från varmare delar av Europa.

"Vilka kommer?" Det är väldigt viktigt. Kommer det något rik snygging så blir det kortare klänning. Kommer mormor och morfar blir det något jag fått av dem.

"Alma och Ludwig bara. Så inget speciellt egentligen." Då blir det någon av de mer klassiska märkena så Alma kan märka det och pappa kan få känna sig glad över att han köpt något som jag får komplimanger över.

"19:30 saru?" Mamma nickar och börjar stänga dörren efter sig.

"Tänkte väll att du ville vara med med tanke på hur bra du verkar komma överens med deras son." Hon betedde sig faktiskt normalt tills hon behövde nämna Lucas.

"Lägg av." Skämten om Kronstrands äldsta lilla avkomma kommer när som helst, hur som helst. Och alla är med på det, förutom jag såklart.

Efter det går hon faktiskt och jag drar ut en silkesklädnad hörandes bäst hemma på en modevisning.
Den och ett par svarta nylonstrumpor som mjukt glider över mina nyrakade ben blir kvällens klädsel. Efter jag klätt på mig det väljer jag en rosa glasflaska från samma byrå som liljorna står på. Diors Forever and ever har jag börjat använda mer och mer på sistone.

Ett ringande läte ljuder från hallen inte långt ifrån mitt rum. Efter det fortsätter lätena fast kortare och gång på gång. Som att en fyraåring står och klickar så många gånger på ringklockan som hen bara kan. Verkar som att gästerna är här, och som att käre Ludwig står närmast dörren för aldrig hade Alma gjort samma sak. Jag ser till så att klänningen sitter rätt och rakt över kroppen genom en granskning i spegeln innan jag går ut i hallen. Där föser jag bort några par sneakers som står i vägen för dörren innan jag vrider om låset. Dörren slits direkt upp och Ludwig kastar sig över mig med samma leende som alltid. Håret som trots åldern ser ut som på alla bilder från deras ungdom är nyfriserat, det brukar växa sig ganska långt emellan klippningarna.

Jag går vidare till Alma som jag kramar om. "Mira älskling! Du är lika vacker som din mamma var när vi va din ålder." ler hon och tar min högra hand i sin vänstra för att kunna snurra runt mig i en piruett och få en ordentlig titt på min klänning, jag sa ju det.