Let me go

Kapitel 3

- Gringo! Skriker mannen samtidigt han tar tag i mina armar och drar ut mig från toan. Han trycker ned mig så jag står på mina knän och han greppar tag i mitt hår. Framför mig kommer det fram en kille, isblåa ögon, mörkt lockigt hår och kroppen som om en gud har skapat honom. Hans armar och hals är fylld med tatueringar. Jag möter hans blick men tittar snabbt ner i golvet. Detta får inte vara sant.

- Who are you chica?

-Ha-hannah viskar jag med en skakig röst, knappt så orden kom fram.
Han tar tag runt min haka och rycker min blick upp, då ser jag hur han har tagit tag i en pistol med andra handen.

-snälla.. jag vill inte dö, säger jag samtidigt tårarna börjar att rinna.

Han börjar le.

-åh vad gör en svensk tjej här nere i Mexico? Säger killen framför mig.

Han förstår svenska alltså.

-Rápido Luca! Utbrister en av det andra männen som har ställt sig vid dörren och vaktar!
Luca, det måste vara han som står framför mig med tanke på att han släpper min haka och börjar gå fram och tillbaka.

-vill du leva chica? Säger han stressigt och riktar pistolen mot mig.

-ja-a jag vill leva snyftar jag fram.

Han kommer fram till mig och rycker upp mig från golvet. Han tar ett hårt grepp om min haka så jag möter hans blick. Han är lång, väldigt lång.

-Du såg inte detta, du vet inte vem vi är, du har 10 sekunder på dig att springa ut härifrån innan vi kommer in. Vill du leva springer du raka vägen ut. Berättar du för någon att du såg oss kan du räkna dina minuter från och med nu.
Han blåser bort en hårslinga i mitt ansikte och jag gör ett försök till att nicka i hans hårda grepp. Han verkade förstå att jag nickade med tanke på att släppte och jag skyndar mig ut. Jag måste hitta Alexandra NU.
Jag pressar mig igenom alla människor mot soffan där jag släppte av henne, men den är tom, vart fan är hon??
Jag skyndar mig upp på ett bord för att försöka se henne men det är folk, för mycket folk överallt och ingen fattar vad som kommer att hända. Jag hoppar ned från bordet och börjar pressa mig mellan folk.
*skott*
Jag hukar mig snabbt och hör hur flera pistoler börjar skjuta högt och lågt. Fan fan fan.
Vart fan är hon? Människor börjar springa ut genom utgångarna och jag tvingas följa med strömmen vidare. Jag kommer ut och hukar mig bakom en bil som står parkerad vid sidan av klubben. Jag skakar som en dåre av adrenalinet som strömmas ut och får upp min väska. Jag måste ringa Alexandra! Hon kanske tog sig ut långt innan.

Men min mobil är borta, jag måste ha tappat den.. människor skriker inifrån klubben och folk springer för sina liv.

Jag försöker ställa mig upp men snubblar till av det höga klackarna och alkoholen som finns i mig. Jag sparkar av mig skorna och ställer mig upp igen. Jag måste ta mig till hotellet.

Påväg dit möter jag poliser som jag försöker med min knaggliga engelska fråga om det har sett min vän men ingen stannar och lyssnar på mig. Jag ser hotellet och springer dit så fort jag kan, får upp dörren och ska ta mig upp till vårt hotellrum. Jag fibblar fram kortet och blippar mig in i rummet, men det är tomt.

Jag grips av panik, det lilla hoppet jag hade kvar att Alexandra var här är nu borta. Jag sjunker ner på mina knän och försöker andas. Jag måste hitta henne! Men full är jag och det är kaos utanför där poliser, ambulanser och människor springer åt alla håll. Jag får vänta här tills det har lugnat sig. Kanske kommer hon snart. Jag lägger mig ned på sängen med kläder på och vilar.

Jag vaknar till och sätter mig upp. Tittar på klockan på väggen och inser att jag inte har sovit så länge, men det har blivit allt mer tystare utanför. Jag tar på mig ett par tofflor men har kvar klänningen från inatt och ger mig ut för att se om någon på hotellet har sett henne.

- hi excuse me, have you seen my friend, brown hair, same height as me? Frågar jag till tjejen i receptionen.

-No i'm sorry svarar hon samtidigt hon pratar i jobbmobilen.

-okay... can I borrow a phone? Just for a minute?
Utan att svara sträcker hon över en mobil och jag knappar in Alexandras mobil. Snälla snälla

*dut dut dut*

Fan.
Jag lägger mobilen vid receptionen och springer ut, hon måste vara här någonstans.

När jag kommer fram ser jag ambulansförare bära ut kroppar med tyg över. Hon kan inte och FÅR inte vara under! Jag springer fram till en man som liknar en polis och han möter min blick, bra, kanske någon som är villig att lyssna.

- Hi I'm sorry, have you seen a young girl, in brown hair and a green dress? she was here yesterday but we lost each other försöker jag säga men min engelska är inte perfekt.

- I don't have time for this, you may contact the police station. Han vänder ryggen till och börjar gå till bilen.

-I know who did this! Skriker jag ut, fan jag fick inte. Men de som gjorde detta vet inte vem jag är och det lär aldrig får reda på att det var jag som sa detta.

Mannen tvärstannar och tittar på mig, sedan pekar han med huvudet mot bilen som ett tecken på att jag ska hoppa in.

Yes äntligen lite hjälp!

- okay...? Säger han och tittar på mig.

-Hannah säger jag snabbt.

-Okay Hannah, tell me who did this and I will help you found your friend. Han börjar köra iväg.

Så jag förklarar för mannen vad som hände, hur de olika männen såg ut, vad det hade på sig, vapnen det hade, att en av dem hade snaggat hår. Jag berättar om mannen med det isblåa ögonen och att han kunde svenska och att jag fick chansen att fly därifrån. Jag berättar om Alexandra, hur hon såg ut och vart hon befann sig när jag gick därifrån. Men jag avbryts av att hans mobil ringer. Utan tvekan avbryter han mig med att höja sin hand mot mig och svarar. Jag fattar inte ett piss av det han säger, han talar sådan grov spanska och jag var redan innan kass på att förstå det.

Han tittar på mig under samtalet med en blick jag inte kunde avläsa, vem är han egentligen. Varför har han ingen polisbil, men jag kan se hans bricka, så han måste vara en polis, bara att han inte har en bil som matchar. Jag påminner mig själv om att det är inte som i Sverige, alla poliser behöver inte se så ordentliga ut som hemma. Han här har solglasögon, vanliga kläder, ganska stökig bil men han har en bricka. Jag måste lugna mig själv, han vill hjälpa mig.

Han lägger på luren och jag frågar:

-are we going to the police station?

-yeah we are, but I'm just going to go past my house and pick up a lunchbox. Wait here.

Han stannar bilen och hoppar ut och väntar inte på att jag ska hinna svara.

Jag sitter kvar och tittar runt, sunkigt område för en polis att bo i. Han svänger in i ett hus ca 20 meter från bilen. Lite skumt kanske men som sagt, vi är inte i Sverige. Jag kollar runt lite i bilen av nyfikenhet men jag hittar inget intressant, inget som kan berätta vem han är. Jag lutar mig tillbaka och blundar samt tar några djupa andetag, det kommer gå bra Hannah, tänker jag för mig själv. Jag hör en dörr öppnas och jag tittar upp igen ser jag dörren där polisen hade gått in vara öppen. Bra, då kommer han. Ut kommer dock inte den skumma polisen utan det är 7 män varav den första är precis den mannen jag inte ville se. Fan.

Det är Luca.