Let me go

Kapitel 7

Morgonsolens strålar börjar lysa sig igenom det tunna vita gardinerna. Jag har har suttit i samma fåtölj i timmar utan att röra mig ur fläcken. Min hjärna går på högvarv, jag tänker på Alexandra som jag inte har en blekaste aning vart hon är, jag tänker på hur jag i helvete ska ta mig härifrån och vafan de vill att jag ska göra. Jag börjar gripas av panik att vara inlåst. En av mina största rädslor är att vara instängd i trånga utrymmen, det här sovrummet kanske inte är trångt, men jag är instängd och kan inte göra ett piss här inne mer än att sova. Och det finns inte på världskartan att jag sover när huset är fullt med idioter. Nu tänker jag bara på att jag är instängd, jag börjar få riktig panik. Jag måste ut nu. Jag ställer mig upp och springer fram till dörren och bankar. Mina andetag blir ansträngande och jag shippar efter luft. Det känns som att jag kommer att dö. Jag bankar igen:

- Jag måste ut! ÖPPNA! Jag börjar skaka, jag vet att det är en panikattack på gång och jag vet att jag inte dör. Jag har haft en gång tidigare men inte såhär illa. Det kanske inte är det denna gången? Tänk om jag faktiskt är påväg att dö.

- HALLÅ! Nu börjar jag känna en tår rinna nedför min kind. Dörren fläcks upp och Rodrigos ansikte dyker upp, jag försöker trycka mig förbi honom men han knuffar tillbaka mig.

-Jag måste få-å komma ut säger jag med en darrig och andfådd röst.

- I don't know what you're saying but I don't care either, stop banging on the door before I get mad at you ryter han ur sig.

- i have to get out säger jag i ren panik samtidigt jag trycker mig förbi honom. Men jag kommer inte ens förbi dörrkarmen innan han tar tag i mig och trycker upp mig mot väggen så det smäller till. Mina armar trycks in mot kroppen och han lutar sin kroppsvikt mot mig.

- are you so stupid that you refuse to listen to me? Väser han rakt i mitt ansikte. Jag får ju ingen luft!

Nu klarar jag inte detta mer, jag börjar gråta. Jag börjar känna mig väldigt yr som om att hjärnan inte har fått tillräckligt med syre. Mina knän börjar darra och ger sin sista kraft för att hålla mig uppe. Jag försöker ta ett djupt andetag men hans vikt är fortfarande lutad mot mig och det går inte. Knäna viker sig och Rodrigo släpper taget om mig och låter mig falla till golvet. Hela rummet snurrar och jag försöker hitta orden för hjälp men det går inte, sen blir allt svart.

Jag vaknar och verkar ligga i sängen jag har fått mig tilldelad. Hur fan hamna jag här? Och varför i hela friden har jag på mig en grå t-shirt klänning? Jag bytte väll aldrig om till...

- Borde jag vara orolig över ditt ansiktsuttryck just nu? Hör jag från en man sittandes i fåtöljen. Där halvsitt/ligger Luca, klädd i en vit skjorta och ett par svarta kostymbyxor och sina ben utspridda och stirrar på mig.

- Jag fattar inte.. när bytte jag om? Jag hör själv hur förvirrad jag låter, men det stämmer också. Jag är förvirrad.

- Du undrar seriöst över dina kläder? Inte varför du tuppa av på golvet? Jag bara stirrar på honom.

- åh suckar han ut.
-Din klänning du kom hit i var ju inte jättefräsch så jag hivade den. Sen hur du kom i den du har på dig nu kanske du kan räkna ut själv. Du svimmande och Rodrigo kom till mig och berättade att du betedde dig konstigt.

Jag drar åt mig täcket lite för att täcka mina bara ben, jag har inte ens bh:n på mig, dock är trosorna fortfarande på. Tur. Hoppas till gudar att det inte var han som bytte mina kläder, jag litar inte på han eller någon i huset för att de ska se mig nake...

-Hannah, jag har sett mer kvinnor nakna än vad du har sett dig själv, jag bryr mig inte om vad jag ser om du tror det. Så sluta tänk för det syns för mycket på dig när du gör det.

Jag bryter vår ögonkontakt med honom och tittar ner i täcket och sätter händerna framför ansiktet och släpper ut en suck.

- Jag vill härifrån, säger jag medan ansiktet är vänt nedåt.

- Jaha? Jag kan inte göra något åt det Chica. Säger han samtidigt han stiger upp från fåtöljen och går mot dörren.

- kom, du ska äta frukost. Säger han och vänder sig om i dörröppningen och tittar på mig med sitt stoneface.

Han bestämmer inte över mig.

- Jag är inte hungrig! Fräser jag åt honom, men jag ljög, jag är vrålhungrig. Då hör jag steg tas mot mig och hans stora händer tar tag i mina handleder och drar upp mig ur sängen. Jag försöker bryta mig loss men det är lönlöst.

-Jag kan gå själv, säger jag i ett ytterligare försök att ta mig loss från hans grepp.

Han möter min blick
-säger jag att du ska äta frukost, så ska du äta frukost.
-ber jag dig att sova, så ska du sova.
-ber jag dig till och med hålla andan tills jag säger stopp. Vad ska du göra då Hannah? Säger han så nära att jag känna hans frustrerande andetag på mina läppar. Jag vill inte svara honom, men just nu har han övertaget och jag vill inte råka ut för något.

- Då ska jag hålla andan viskar jag fram.

-Precis, och nu ska du och jag ner och äta frukost, klarar du av att gå själv eller ska jag bära ner dig?

Spydiga jävel.

Jag ger honom en blick och han tar tag i min hand hårt och drar mig ut ur rummet och nedför trappan mot köket. Väl i köket drar han ut en stol och trycker ner mig i den och sätter sig bredvid mig. Jag ska alltså sitta med alla dessa dreglande män i en kort oversized t-shirt och äta frukost? Mysigt...

Bordet är dukat med bröd, yoghurt, juice och flingor. Luca häller upp juice i mitt glas och sedan lägger han en smörgås på min tallrik, smörar mackan och sedan häller han i yoghurt i en skål.

- Ät. Säger han tydligt och börjar lägga på frukost på sin egna tallrik.

Jag tar upp skeden och långsamt börjar äta. Det var ett tag sedan jag åt och nu har det gått för långt att jag mår illa.

Efter några tuggor av frukosten säger Luca:
- Hannah du kanske är nyfiken vilka du sitter och äter frukost med, det här är Mario. Han pekar på en man som har håret helt bortrakad och inget ansiktshår för den delen heller, men muskler, det har han. Sedan pekar han på nästa och säger:
-Nicolas.
Där är alltså Nicolas, det är hans rum som ligger bredvid mitt. Han har långt brunt hår men han verkar ha satt upp det i en Knut bak i nacken, också såklart vältränad.
-Pablo.
Han ser uttråkad ut, inte heller så speciellt vältränad för att vara en mördare.
-Sam
Också vältränad, han har kort svart hår, söt om han inte hade varit normal och inte umgåtts i ett kriminellt gäng.
- Sen sist, Rodrigo, men han har du träffat på innan. Säger Luca och flinar.
Ja de äcklet har jag mött på allt för många gånger och vill helst undvika varje möte som går. Alla börjar mumla i mun på varandra och utbyter blickar med mig då och då.

Detta är dock inte alla som var här igår när vi kom hit, då var det minst 5 till grabbar. Men jag är glad så länge det är lite som möjligt. Och Luca hade rätt, jag behövde äta frukost, det var välbehövligt.

Jag sitter tyst som en mus och äter medan resten pratar med varandra, vissa pratar engelska och vissa spanska. Alla är så uppe i sina diskussioner att jag undrar om det hade märkt om jag hade gått min väg. För en sekund hinner jag fundera om jag ska göra ett försök tills jag möter Lucas blick och ger upp om den tanken direkt. Han ger mig en bestämd blick som säger att jag bör fortsätta sitta tyst och vänta.