Amnesia {2015}

Kapitel 1

Andan kom tillbaks som om jag hållit den i flera timmar, andetagen är korta och snabba. Jag kämpar för att lugna ner mina andetag men de blir bara snabbare och kortare ju mer jag försöker. Jag får verkligen inte in någon luft i lungorna, även fast jag försöker och försöker verkar det omöjligt. Min puls stiger och blir allt snabbare, min kropp är förlamad och jag kan bara röra några få kroppsdelar. Jag öppnar ögonen väldigt snabbt och jag riktigt känner smärtan av hur solstrålarna skär genom mina ögon. Tanken av att låta ögonlocken falla tillbaka slår mig aldrig utan jag fortsätter stirra rakt in i solen och försöker kippa efter luft. Så ligger jag tills andetagen börjar bli regelbundna samt ögonen vant sig vid ljuset. Tillslut går det att röra kroppen igen och jag ställer mig upp, jag vinglar till lite men återfår balansen på bara någon sekund. Det är svårt att stå rakt utan att trilla men det funkar ganska bra om jag koncentrerar mig. Synen är suddig och jag kan inte se klart men det hindrar mig inte från att stå rakt utan att vingla.

Det är först nu jag inser att jag inte vet vart jag är. Jag tittar mig omkring och allt jag kan se är förfallna hus och ruiner. Det luktar damm och torr jord efter stora betongbitar som fallit ner på marken. Allt är i ruiner och ingenting är helt, inte ens en enda vägg. Ruinerna har nog varit små hus för jag ser småsaker som tyg och i vissa ruiner är det gamla valv kvar där det kunde ha suttit dörrar.

Längre bort mot horisonten kan jag se en mörk skog skymta och den sträcker sig långt men ändå så jag kan se ett slut. Var jag än tittar finns det ruiner och skog. Den enda tanke som kommer upp i mitt huvud är. Var är jag?

Jag börjar gå på vingliga ben mot en av ruinerna. Det ser verkligen ut som om det hade varit ett krig här eller någonting riktigt stort som träffat hela staden. När jag väl står inne i en av ruinerna känner jag lukten av gammal mat och ännu en gång en lukt av torr jord och damm. Några enstaka möbler verkar ha funnits här för jag ser en bit av vad jag tror ska ha varit en soffa och några fåtöljer. Jag går mot ett annat rum där hittar jag bara ruiner och aska. Doften är dock en aning annorlunda, här luktar det som om någon eldat eller haft en brasa tänd för bara en liten stund sen. Ifrån vem och vart kommer eld lukten? Jag verkade ju vara helt ensam i staden bland ruinerna tänkte jag. När jag ser mig omkring ser jag inget spår av en brasa eller något liknade och jag intalar mig själv att jag inbillar mig. Jag vänder mig om för att gå ut ur huset men jag hinner bara komma precis utanför då jag hör ett skrik. Jag stannar upp och lyssnar noga, det lät inte riktigt som ett skrik utan det lät mer som ett ylande från något hundliknande djur.

Mina ben börjar röra på sig och i andra sekunden står jag precis framför en brunn. Känslan av jord och grus möter mina handflator och jag slår mig ner mitt på torget i denna lilla stad som nu ligger i spillror. Med ansiktet i handflatorna och ögonen stängda sitter jag där lutandes mot en gammal brun. Mina händer börjar bli våta men det bryr jag mig inte om. Näsan börjar rinna och mina muskler blir stelare för varje sekund som går. Jag sitter här helt ensam och vet inte ens vart jag är. Att vara övergiven var något jag aldrig känt förut, men nu känns den som en mardröm som aldrig kommer att ta slut. Var är jag? Varför kan jag inte minnas någonting? Varför är staden i ruiner? Vad har hänt här? Vad har hänt med mig? Dessa frågor yr runt i mitt huvud som flugor. Jag sitter så och tänker tills det börjar mörkna och kylan drar sig på.

Jag känner vinden i mitt ansikte när jag flyger upp från marken och börjar springa. Jag springer allt vad jag orkar, bara jag kommer härifrån. Tiden går och jag springer fortfarande i en och samma riktning. Det känns som om jag springer i dagar och jag vet inte ens om att jag kan springa såhär länge utan att stanna en enda gång. Jag tänkte inte på att stanna en enda sekund så jag fortsatte att springa. Springa härifrån, långt härifrån var allt jag tänkte på just nu. Denna mystiska plats, varför finns den? Varför är jag här? Dessa frågor som jag aldrig verkar få svar på, dem kväver mig sakta men säkert efter var minut som går.

Skogen är mörk och jag ser knappt vart jag trampar. En stark lukt av gran finns i luften vilket inte är så konstigt eftersom det är en granskog. Men lukten stör mig ändå på något sätt. Helt plötsligt springer jag in i något och får en kraftig smäll på näsan. Smärtan ifrån näsan sprider sig ända ner till fingertopparna. Den pulserar på ett äckligt och skrämmande vis men det är inget jag kan göra något åt. Min första tanke är att jag sprungit in i något men nej. När jag går framåt kan jag fortsätta som vanligt. Men när jag börjar springa igen tar det emot på samma sätt som innan. Men denna gången kan jag inte fortsätta när jag går utan det tar stopp ändå. Jag försöker att kasta en sten som ligger på marken för att kolla om det är glas. Men nej, det är inte glas för stenen går rakt igenom luften precis som vanligt. Vad är detta? Jag ser inget som hindrar vägen för mig och det är inget glas. Vad är det som händer? Efter att ha försökt att springa framåt ännu en gång så tar det stopp igen på exakt samma sätt.

Efter ett tag av försök ger jag upp idén av försöka springa iväg och jag har lugnat ner mig. Så jag börjar leta efter förnödenheter som vatten och mat. Jag går tillbaka mot staden för det verkar säkrare där än i denna mörka skog.

När jag hade vaknat upp mitt bland ruinerna så hade jag haft på mig ett bälte med en vattenflaska i så jag går och letar efter en bäck eller brunn. Bäck finns det ingen på vägen tillbaka till staden och i staden finns en brunn utan vatten i. Det är inte så konstigt att det inte finns något vatten i med tanke på att staden är i ruiner. Så jag går mot skogen igen för att söka efter vatten där.

Jag kommer fram till skogsgränsen och där kan jag höra vatten som forsar någonstans i närheten men jag kan inte höra vart ifrån. Det börjar kännas som om jag bara inbillar mig alltihop men tillslut ser jag vatten forsa lite gömt in under några stora stenar. Det vattnas i munnen på mig eftersom jag inte har druckit sedan jag vaknade. Jag springer mot vattnet i en fart som om jag blir jagad av ett monster men när det bara är en meter kvar så blir allt svart.