Amnesia {2015}

Kapitel 6

Vi går mot skogen där jag en gång hittat de där stenarna som ligger precis vid gången ut härifrån. Jag har planerat att vi ska gå till stenarna jag hittade och sedan leta längs med skogsgränsen för att hitta vägen till den andra staden. Staden vi är i nu är inramad av skog och därför är det ett bra sätt att leta. Vi letar och letar men efter cirka tjugo meter in i skogen tar det stopp av den där väggen. Kato tittar hopplöst på mig medan jag börjar gå längs med väggen. Strax efter jag börjat gå hör jag Katos fotsteg bakom mig. Vi båda går med händerna längs väggen för att se om vi hittar ett hål eller någonting men på en hel timme har vi inte hittat ett enda spår. Jag sätter mig ner på en sten för att vila, Kato gör likadant.


- Kommer vi någonsin hitta en väg ut härifrån? Frågar jag Kato


- Jag vet inte, men vad jag minns ska det finnas en annan stad bortom skogen, säger Kato.

Jag tar min ryggsäck och tar fram min vattenflaska. Jag dricker några klunkar och sedan lägger jag ner flaskan igen. När jag böjer mig ner för att lägga ner flaskan så fastnar min blick på något metall liknande som ligger halvt begravt i marken. Medan jag stirrat ner i marken så hade Kato rest på sig och börjat undersöka väggen igen. Jag puttar undan ryggsäcken som ligger framför mina ben och går fram till metallen som är på marken. Först när jag väl sitter bredvid den så märker jag att den fortsätter under det tunna lagret jord som ligger ovanpå. Det verkar vara någon sorts metall platta eller ett lock till någonting. Min nyfikenhet börjar ta över och jag skrapar bort jorden som ligger över plattan. Jag har bara skrapat bort tio centimeter så ser jag att det är en symbol vid kanten. Jag skrapar bort lite jord som fastnat i springorna som bildar märket och då ser jag vad det är för märke.


- Kato kom! Skriker jag.


- Va? Vad är det? Undrar Kato fundersamt.


- Jag får se din arm, säger jag bestämt.


- Precis som jag trodde! Säger jag högt. 
Märket som finns på metallplattan är samma märke som Kato har på armen. Vi båda står och stirrar på metallplattan. Jag kan inte röra mig utan jag bara stirrar rakt på plattan och på Katos arm som jag nu håller framför mig. Helt plötsligt kastar sig Kato ner på marken och börjar skrapa bort mer av jorden. När jag förstår vad han håller på med gör jag samma sak. Tillslut skrapar Kato bort det sista och då kan man se en text mitt över hela plattan och en pil som pekar rakt ut i skogen. 


- Jiyū! Säger jag högt för mig själv. Någonting inom mig säger att jag vet vad ordet betyder och något annat säger att jag inte har en enda aning.


- Frihet! Skriker Kato.


- Va? Frihet? Vad pratar du om? Frågar jag.


- Jiyū betyder frihet, säger Kato denna gång en aning lugnare. 


- Vad är det för språk och kan du ett till språk? Frågar jag Kato.


- Jag bara vet det och det är japanska, svarar han mig snällt.

Frihet tänker jag för mig själv. Jag reser mig upp och tar min ryggsäck. Kato tittar på mig och jag tittar honom rakt in i ögonen. Det är allt som vi behövde göra för att förstå vad vi ska göra. Han tar sin ryggsäck och vi går in mot skogen.

Den är lika mörk som den var första dagen jag kom hit. Trädens stammar i skogen är bläcksvarta och barren har samma färg som en svart oliv. Allt är svart, till och med gräset. För att vi ska se någonting så tar jag upp en ficklampa ur ryggsäcken. I lådan hade det kommit nya saker som en ficklampa och två sylvassa knivar. Det hade även funnits något sorts svärd som man kan fälla ihop som blir ungefär lika liten som ficklampan. Jag tog en kniv och ficklampan medan Kato tog svärdet och en kniv. Vi stannar till för att äta och jag tar upp min macka som vi gjort av brödet och grönsakerna. Den var riktigt god om jag får säga det själv. Jag hade gjort smörgåsarna och jag känner smaken av den vattniga gurkan i min mun. Senast jag åt var imorse och vi har gått i säkert fyra timmar. Mina ben gör ont och jag orkar knappt stå men vila kan jag göra när vi kommer fram tänker jag.

Kato reser på sig och säger till mig att vi bör fortsätta om vi ska komma fram innan det börjar bli mörkt. Självklart så gör jag som han säger och går efter. Vi går i evigheter och skogen ser likadan ut hela tiden. Jag börjar undra om vi går i cirklar men håller det för mig själv. Plötsligt hör jag ett morrande och drar upp kniven ur fodralet jag har på höften. Kato drar upp svärdet och fäller ut det. Morrandet hörs precis bakom våra ryggar och sekunden efter känner jag något hårt och litet som nuddar min axel. Det är vargen igen och denna gång står den framför oss båda. Jag känner smärtan ifrån min axel där vargen dragit sina klor över då den hoppat emellan oss. Kato ställer sig i en ställning som gör att han ska få det lätt att försvara sig om den anfaller. Jag står helt fast frusen och vet inte vad jag ska göra. Vargen står framför oss och morrar, vad gör man när man står mellan liv och död? Jag ser på Kato och han ska precis dra svärdet då vargen springer iväg. Eftersom vargen är väldigt mörkgrå så ser vi den bara några sekunder innan den försvinner i den mörka skogen. 


- Vad var det där? Vad hände? Den bara vände om och stack? Skriker Kato.


- Inte vet jag! Skriker jag tillbaka.


- Vi får vara på vår vakt, behåll kniven lättillgänglig ifall den skulle komma tillbaka. Säger Kato till mig.

Jag bara nickar som svar och ser Kato som går mot mig. Han ställer sig precis framför mig och tittar på mig. Sedan flyttar han sig några centimeter närmare och nu kan jag känna hans andetag mot min kropp.


- Jag skulle inte kunna leva med mig själv ifall något händer dig, säger han. 
Sedan böjer han sig framåt och jag känner hans läppar emot mina. Ett pirr sprider sig i min kropp och det känns som om jag svävar på moln. Jag kan knappt förstå det, han kysste mig! Det känns så fel för vi har bara känt varann i några veckor, men å andra sidan känns det helt rätt. Jag lägger mina händer bakom hans huvud. Vi står såhär i nästan en hel minut innan jag släpper honom. 


- Vi kan inte stå här hela dagen, säger jag och vänder mig om. Jag kan höra Kato sucka när jag vänder mig om och vi börjar gå mot den nya staden.