Amnesia {2015}

Kapitel 8

Vi sitter runt elden allihopa och pratar om allt möjligt. Jag försöker få ögonkontakt med Kato men det enda han gör är att prata med Kira om någonting. Självklart blir jag sur, sen vi kom hit har han inte velat umgås så mycket med mig utan han har för det mesta pratat med Kira. Det enda vi gjort är att han tagit min hand när Takeru och Kira berättade allt, han verkar inte bry sig om mig längre. Jag vill visa för honom att jag kan vara likadan så jag vänder mig om för att prata med en kille som sitter bredvid mig. Han berättar att han heter Poseidon och att han vaknat upp precis som jag fast han mindes lika mycket som Kato. Varför minns jag så lite?

Jag och Poseidon pratade jättelänge tills alla plötsligt hörde ett skrik som skar i öronen på oss. Både jag och Poseidon följer efter alla som nu springer bakom ett hus där skriket verkat komma ifrån. När vi kommer dit så står alla i en cirkel runt ett träd. Jag får tränga mig förbi en massa människor för att komma fram till Kato som står längst fram. När jag väl är framme vid Kato tar jag hans hand och vi båda står som förstelnade och stirrar på händelsen framför oss. Jag vill röra mig men det går inte. Lukten av blod blåser förbi oss och jag får en besk smak i munnen som äcklar mig något otroligt. Jag känner att jag kan röra mig igen och springer fram till Kira som nu sitter bredvid Takeru. När jag ser Takeru kommer minnet av när jag själv blev klöst tillbaka. Då sa Kato till mig att den nästan klöste mig i bitar men det stämde inte in på mig då, dock passar det perfekt nu. Takeru har rivsår över hela sin kropp och han är alldeles blodig. Kira skriker förtvivlat allt vad hon orkar rakt ut . Rätt som det är sätter alla sig ner och bugar mot Takeru som ligger i Kiras famn. Jag och Kato ser inget annat val än att göra samma sak som de andra och vi böjer oss ner och bugar. Alla andra mumlar några ord som verkar vara på ett annat språk vilket inte förvånar mig ett dugg. Jag och Kato bara hänger på, vad ska vi annars göra?

När alla reser sig upp igen så går två muskulösa killar fram och plockar upp Takeru som nu hänger livlös i deras armar. En rysning går genom min kropp och jag blir illamående. Att se en människa man pratat med och sett levande för någon timma sedan, vara helt livlös var någonting jag hade hoppats att få slippa. Om man tittar på Kira så kan man direkt lista ut att Takeru betytt mycket för henne. Hon är helt förtvivlad och jag tänker hålla ett öga på henne. Det ser nästan ut som om hon skall vara benägen att begå självmord, men det tänker jag absolut inte låta henne göra.

Den där vargen tänker jag för mig själv. Något måste göras, först blir jag riven och nu dör en person. Trots allt hat mot vargen som nu dödat Takeru känner jag en lättnad inom mig. När man såg hur förtvivlad Kira var över Takeru förstod man att hon aldrig gillat Kato. Jag älskar verkligen Kato, det har jag gjort enda sedan jag såg honom helt livlös på marken bland ruinerna. Känslan av att jag någon dag kommer att förlora Kato är en känsla som är så hemsk att jag funderar på att begå självmord den dagen Kato dör. Kärleken har verkligen vuxit mellan oss och jag blir glad av tanken. Så många känslor, så många frågor, kommer vi någonsin få ett slut på detta elände? tänker jag för mig själv.

Jag går mot Kato som står och pratar med Kira och några andra människor.


- Vi måste döda den! Den förstör vårt enda hopp att leva, skriker jag högt. 


- Vi vet Zea, säger en tjej som verkar vara syster med Kira för de är otroligt lika.


- Men vi måste göra det snart! Skriker jag ut av förtvivlan. Kato går sakta fram till mig och omfamnar mig. Hans lugna röst och hans härliga kramar får mig att lugna ner mig lite grann. Jag vill stå och krama honom i resten av mitt liv men jag får nöja mig med några minuter för sedan viskar han till mig 


- Vi ska ta det där odjuret oavsett vad. Jag vill ändå ha hämnd. Ingen mer ska behöva dö eller bli skadad av denna plåga tänker jag.

Alla förbereder sina vapen och ryggsäckar. Det grillas, det packas ner mat och det slipas svärd. Alla är fullt upptagna, till och med Kato, han är en av dem som vill ha hämnd, mest för att den hade skadat mig den där kvällen i staden och för att han inte klarar av att se sårade människor. Själv är jag den enda med en pilbåge och jag verkar vara den enda som kan använda en sådan också. Jag hade försökt lära en tjej i några timmar men allt hon lyckades träffa var allt runtomkring trädet. Jag gav upp ganska fort eftersom jag inte hade tid att lära henne skjuta med en båge, dessutom var hon väldigt skicklig med svärd redan. Det kändes mest som bortslösad tid.

Jag går bort mot Kato och han verkar inte se mig. Först då jag kramar honom märker han mig och vänder sig om för att kyssa mig men jag hann före. Våra läppar möttes och vi skulle kunna stå såhär i timmar utan att släppa varandra. Jag önskade att det kunde bli såhär för evigt men något säger mig att det inte kommer bli så.Kapitel 9


Kira står på ett bord och pratar om vår plan vi ska genomföra snart. Man kan nästan känna nervositeten i luften. Alla verkar så spända och oroliga men ändå bombsäkra på vad som kommer krävas av dem.

Jag däremot är livrädd och jag är säker på att killen som står bakom mig kan se mig skaka av rädsla. Killen bakom mig heter Yamato och är mycket längre än mig och om jag mindes rätt var han bror med Takeru. Yamato har svart hår och havsblåa ögon. Takeru och Yamato var inte speciellt lika för Takeru var blond och hade gröna ögon. Yamato måste verkligen sakna sin bror, Takeru var en väldigt omtänksam person. Flera gånger hade jag sett han hjälpa andra med småsaker, t ex att bära saker m m. Jag står och funderar på hur det skulle vara att förlora någon, det är något jag inte kan minnas att jag gjort. Jag hoppas att jag aldrig ska få behöva göra det, men inför vad vi nu ska göra är jag osäker.

Jag letar efter Kato som står någonstans i folkmassan. Han är svårare än man kan tro att hitta, för bland alla dessa människor så är de flesta mörkhåriga. Men efter att ha trängt mig förbi säkert halva folkmassan hittar jag honom. Han står med blicken fäst på bordet som Kira står på. Plötsligt skriker alla, de skriker allt ifrån att vi ska ta den till jaaaaa! Folkmassan börjar röra på sig och eftersom jag inte lyssnat så noga på planen så följer jag bara efter Kato. Alla verkar veta precis vad de ska göra. De flesta är nästan läskiga när de springer med sina spjut och svärd. Tänk om någon skulle få ett sådant i sig tänker jag och ryser.

Folkmassan stannar och jag är nästan påväg att springa in i tjejen framför mig som stannar tvärt. Jag bestämmer mig för att prata med Kira och tränger mig fram till henne. 


- Hur ser det ut? Vet ni vart vargen är? Frågar jag.


- Ja det gör vi men jag är rädd för att det inte bara är en varg, svarar hon mig kort.

Jag backar undan lite för det känns som om jag bara stör henne. Kato kommer fram till oss och ställer sig bredvid mig. Medan vi alla står här så hör man det hemska ylandet igen. Jag kramar om Katos hand. Efter jag blev riven av vargen så är jag livrädd så fort jag hör ylandet. Denna gång kommer ylandet ifrån alla håll och det låter som om det har stängt in oss i en bur. Medans alla står och lyssnar hoppar säkert trettio vargar fram. Jag höjer mig båge för att vara beredd. Allt jag hör är folk som skriker och ropar på hjälp. Jag tittar runt och ser folk falla till marken medan vargarna springer runt för att döda. Vi var ungefär femtio stycken från början men nu är vi bara cirka trettio kvar. Vargarna har redan tagit tjugo personer. Ilskan bubblar upp inom mig och innan jag vet ordet av det så rusar jag mot en av vargarna med min båge spänd. Jag siktar och jag skjuter, den träffar vargen i ögat och jag ser hur den stannar upp och skakar på huvudet. Under tiden den skakar på huvudet springer Kato fram med svärdet och hugger den i magen. Jag får ögonkontakt med Kato och vi förstår direkt vad vi ska göra. Vi springer mot varandra och ställer oss med ryggarna mot varann. Jag har bågen spänd och beredd på att skjuta. Kato står i högsta hugg med sitt svärd. Rätt som det är hoppar en varg fram framför Kato och jag skjuter den i magen. Kato försöker stå emot vargen som nu hoppat över honom. Jag klipper till vargen i huvudet med bågen och den faller ner mot marken. Kato pustar ut efter att ha försökt hålla vargen ifrån sig.

Jag tittar runt och ser en varg som springer ut i skogen så jag följer efter. Den springer snabbt och jag får hålla ett snabbt tempo. När vi är ute i skogen ser jag nästan ingenting för det är mörkt. Det är förvånansvärt tyst och jag får koncentrera mig för att se vart jag går. Jag hör fortfarande folks skrik svagt ifrån staden.