Amnesia {2015}

Kapitel 7

Ljuset blir bara starkare ju närmare vi kommer och jag går bara fortare och fortare. Tillslut kan jag se en väldigt stor vägg som skymmer hela öppningen. Den är alldeles grå och gjord i ren betong. Vi går ända fram till väggen och då känner jag mig bara så himla dum, jag trodde väggen skulle hindra vägen för oss. Man kan gå runt om väggen som jag nu ser är ett hus. Jag går runt om väggen men blir väldigt chockad av min syn. Det jag ser är en massa höghus som står på rad med gator emellan sig. Min tanke är, varför fick jag inte vakna upp här där det iallafall finns skydd?

Längre bort kan jag höra röster och jag viskar till Kato som nu står precis bakom mig. 


- Jag tror det är där borta de andra ungdomarna finns, säger jag och pekar mot det håll jag hör rösterna ifrån. Innan jag vet ordet av det så ser jag Kato som är påväg mot hållet jag pekat mot. Om jag skulle skrika på honom nu så skulle de andra höra mig så jag väljer att bara följa efter honom. Vi båda går med tysta och försiktiga steg mot rösterna och tillslut är vi så nära att rösterna inte längre är mummel utan ord och det enda jag hör är 


- Vi måste göra oss av med honom. 
Jag funderar över vad jag hört och sedan förstår jag att det inte är min ensak utan att jag bara ska låta det vara, men att göra sig av med någon är att döda och döda är något jag ogillar starkt.

Kato står nu precis bakom hörnet av huset där ungdomarna sitter. Jag ställer mig bakom honom och han vänder sig om och ger mig en puss i pannan. Sedan säger han:


- Jag älskar dig av hela mitt hjärta. 
Jag står fast frusen och det enda jag får ur mig är: 


- Samma här. 


Kato går rakt mot ungdomarna och jag kan höra hur alla höjer sina vapen mot honom och då klarar jag inte längre av att stå här bakom väggen och lyssna. Jag rusar fram mot Kato och kramar honom. 
Vi vill inget illa säger Kato förvånansvärt lugnt med tanke på att han har säkert trettio svärd, knivar och spjut riktade mot sig. Kato förklarar allt och en efter en sänker sitt vapen efter hand som Kato berättar. När han berättat klart sänker sista personen sitt vapen. Alla ser jätte chockade ut fast de ser ändå ut som om de visste att vi skulle komma.

När vi alla lärt känna varandra lite bättre så sa en av personerna som tydligen hette Takeru att vi skulle sätta oss ner. Han skulle berätta vad de hade varit med om här medan vi varit i den andra staden. Jag går och sätter mig på en av stolarna som står runt elden. Kato sätter sig på stolen bredvid mig medan Takeru och en annan tjej börjar berätta allt de varit med om. Tjejen som heter Kira berättar att de stött på vargen även här men bara vid skymningen eller mitt på natten. Medan Kira och Takeru pratar på så tittar jag upp mot himmeln och då ser jag att det börjar bli mörkt. Kato ser att jag tittar upp mot himmeln och han tar min hand. Jag blir lite överraskad av det först men sedan flätar jag ihop mina fingrar med hans. Jag bara sitter här och tittar runt på allt möjligt. Kira och Takeru hade inte mycket som vi inte redan visste att säga men vi lyssnade ändå.

Jag stirrar nu in i elden som är precis framför oss. Luften blåser genom mitt hår och jag kan känna hur frisk den är här i jämförelse med i den förra staden. Mina tankar flyger iväg på helt andra saker än vad de pratar om. Jag lägger märke till hur stadigt och skickligt uppbyggt allting är. Det förvånar mig att de inte har sitt läger i ett hus, högt uppe i ett av höghusen utan de har det här nere på marken istället.

Innan jag vet ordet av det så drar Kato upp mig ifrån stolen och drar iväg mig en bit bort ifrån ungdomarna. Vi går förbi hus efter hus och tillslut verkar Kato nöjd för då stannar han och säger: 
- Vi måste härifrån. 


- Va? Varför måste vi det? Säger jag förvånat.


- De döljer någonting och det är inget bra, svarar han mig.
- Jag tror dig, jag hörde de säga att de måste göra sig av med någon. 
Kato såg förvånad ut, jag tror inte han väntade att jag skulle tro honom. 


- Men vad ska vi göra? Ska vi bara rymma eller vad? Frågar jag. 


- Nej vi stannar inatt iallafall annars kommer de säkert börja undra varför vi sticker, säger Kato.


- Okej är det enda jag får ur mig.

Vi går tillbaka mot elden och ungdomarna, jag känner lukten av nygrillat kött och jag blir genast hungrig. Självklart får vi mat när vi kommer fram och jag slukar det glupskt. Man ser att Kato också är hungrig för han slukar maten nästan lika snabbt som jag. När vi ätit klart så säger alla godnatt till varandra och går och lägger sig. De erbjöd mig och Kato ett tält vi kunde dela på och ingen av oss sa emot. Trots alla nya människor känner vi oss fortfarande utanför och ensamma.

Jag lägger mig tillrätta i tältet och försöker sova men det går inte. Det enda jag hör är folks snarkningar och Katos röst som pratar med Kira om någonting. De står för långt bort för att jag ska höra vad de pratar om. Tillslut somnar jag av utmattning efter allt som hänt idag.