Amnesia {2015}

Kapitel 2

- Zea! Zea! Skriker jag samtidigt som jag reser mig upp. Jag kommer ihåg mitt namn. Mitt alldeles egna namn som varit bortglömt. Hur kommer det sig? Zea tänker jag för mig själv det enda minne jag har. Plötsligt kommer jag ihåg varför jag är ute i skogen. Jag var påväg att hämta vatten men jag måste ha trillat och svimmat. Allt jag minns var att jag sprang och sedan blev allt svart.

Hur som helst går jag bort mot stenarna där vattnet hade funnits innan jag tuppade av, men det finns inget vatten där. Det är bara samma stenar som ligger där utan något vatten som porlar under sig. Vart hade vattnet tagit vägen var det enda jag tänkte på när jag går mot staden igen. Det är nu dags att leta efter mat. Om jag skall överleva här någon dag till så måste jag iallafall ha vatten eller mat tänker jag.

För första gången märker jag att det finns djur här. En liten kanin skuttar fram framför mig och den verkar inte alls bekymrad över hur det ser ut här runt omkring i staden. Den bara skuttar vidare på sina små ben. Att den kan se så fridfull ut, kaninen har väl vant sig vid detta laget tänkte jag. Jag hoppades innerligt att det fanns fler kaniner eller andra djur. Iallafall om jag vill överleva här.

Väl framme vid staden igen så ser jag någonting som jag först tror är en stor sten men när jag kommer närmare ser jag att den blir kantigare och ju närmare jag kommer liknar det en trälåda. Den är minst en meter stor och den står på samma plats som jag vaknade upp på. Just eftersom den står på samma plats som jag vaknade på så blir jag en aning tveksam. Tänk om det var ett monster eller någonting farligare? De som satt mig i denna sits kanske till och med ville döda mig? Men det kan ju också vara någonting bra som mat i lådan. Jag tvekar ett långt tag men beslutar mig för att inte öppna lådan. Jag går därifrån men efter cirka 20 steg ångrar jag mig och springer tillbaka. Självklart så kan jag inte bara låta en mystiskt trälåda få stå och ruttna. Jag vill se vad som finns inuti den. Precis när jag skall lyfta av locket så ångar jag mig ännu en gång. Tänk om det finns ett monster inuti ändå? Eller något värre? Men inget är värre än det redan är tänker jag och lyfter bort locket. Lådans lock går smidigt att lyfta bort och jag hör dunsen efter att jag kastat ner det på den torra marken. Jord och damm flyger runt om locket och det får mig att nysa. Att damm kan vara irriterande är någonting nytt som jag inte visste.

I lådan ligger det inget hemskt alls utan det låg sådant jag faktiskt behövde. B la en sovsäck, nya varma kläder och ett stormkök. Det var en himla tur att jag öppnade lådan för jag hade inte en aning om hur jag skulle kunna överleva här utan dessa saker. Jag tar upp sovsäcken eftersom det börjar bli mörkt och det är dags att förbereda för kvällen vilket innebär att hitta skydd. Lite längre bort bland ruinerna finns ett hus som till största delen är helt. En perfekt plats att bo på tills jag hittar en väg bort härifrån.

Att krypa ner sovsäcken är en underbar känsla. Värmen som sprider sig igenom kroppen och mina stela muskler blir som spagetti. Oljelampan som var en av dem andra sakerna som kom i lådan hade ett perfekt ljus för att kunna sova i men också så att jag kan se om något kommer. I lådan hade även funnits hyfsat med mat för att jag ska klara mig i minst tre dagar. Något vapen som jag skulle kunna jaga med hade varit en bra sak att hitta i lådan också tänkte jag. Nästa dag skall jag iallafall försöka skapa ett vapen av något slag. Kanske en pilbåge eller ett spjut, någonting jag kan använda för att jaga.

Någonting kändes konstigt och underligt med den där lådan. Varifrån kommer den och varför dök den upp precis när jag behöver den som mest? Varför inget monster eller något annat? Dessa eviga frågor som ingen kan ge mig svar på. Dem ekar i mitt huvud gång på gång och med det i huvudet lät jag sömnen ta över.

Jag öppnar ögonen långsamt och njöt av ögonblicket.. Solen lyser in genom springorna i ruinen och det är en härlig och frisk känsla. För ett kort ögonblick hade jag glömt bort var jag var. Värmen från solen sprider sig i kroppen och ljuset är starkt nästan lite för starkt. Med denna härliga känsla i kroppen börjar jag packa ihop mina saker i ryggsäcken. Alla sakerna i ryggsäcken var ganska tunga och det var precis så att allt gick ner i den.

Påväg till skogen så ser jag ännu fler djur än gårdagen fast denna gången är det rådjur. Det är kanske fem sex stycken och det är ett bra tecken, då finns det ju faktiskt mat. Rådjuren springer dock för sitt liv, precis som om de är jagade av något men vad jag kan se är det ingenting som jagar dem. Jag blir en aning fundersam över detta. Varför skulle rådjur bara börja springa allt vad dem kan utan att vara jagade? Funderandet var en av sakerna jag lagt mest tid på vilket kanske var en av de dummaste sakerna jag kunde gjort. Skaffa skydd och mat bör vara en av människans första instinkt men det var inget jag ens tänkte på att göra. Mina steg fortsätter in i skogen och jag funderar inte mer på det, vilket jag kanske borde göra.

Efter ett tag så har jag nu hunnit skaffat fram pinnar och tillverkat en pilbåge och ett spjut. Pilbåge är inget jag kan använda men efter att ha försökt skjuta en pil mot ett stort och brett trä lite allt för många gånger så träffar jag. Även om det bara är en pil så blir jag överlycklig. Jag lyckas faktiskt träffa trädet. Jag som inte ens kunde spänna bågen först. Medan jag höll på att hoppa omkring och glädjas åt min framgång så hör jag ett av de där ylen igen och denna gång låter det mycket högre än förra gången. Det får mig att börja gå tillbaka till staden. Ett ljud som låter som fotsteg finns bakom mig och dessutom rör dem sig mot mig. Jag börjar att gå ganska fort men fotstegen kommer bara närmare och närmare. Tillslut har jag börjat springa och inte långsamt, jag springer så fort som mina ben bär mig. Mina andetag blir allt tyngre och jag får knappt luft, smärtan av att överbelasta kroppen och kämpa allt vad man har är inget bra alls. Men trots det springer jag fortfarande. Min kropp vill stanna och låta mig bli tagen av det odjur som finns bakom min rygg men mitt sinne vill inte.

När jag tillslut kommer ut ifrån skogen så har odjuret försvunnit men jag tycker mig höra att den vänder om precis när jag kom till gränsen mellan skogen och ruinerna. Vad är det för något djur? Ljudet av att den sprang var som när en hund springer men jag kan inte förstå vad för djur som det kunde vara. Det kunde ju i och för sig vara en väldigt stor hund för stor var den helt klart. Ljudet av fotstegen var tunga och det lät som om den hade fyra eller fler ben. Men en hund ylar inte. Varför skulle det vara en hund som ylar? Varför bryr jag mig just nu vid detta tillfället, när jag är helt ensam i en övergiven stad?

Jag går mot platsen jag sov på senast. Det luktar fortfarande jord och betong fast denna gång friskt vatten också. Jag får en tanke vilket får mig att springa bort till brunnen och precis som jag trodde så är den full av vatten. Vart hade vattnet kommit ifrån? Den frågan tänker jag bara någon sekund innan jag kastar mig över vattnet. Jag börjar hiva upp hinken som är full av friskt vatten. Det finns vatten så det räcker ett bra tag men just nu tar jag bara och fyller vattenflaskan. Hela fem gånger fyller jag flaskan och dricker upp innan jag har fått nog. Jag går mot en av ruinerna för att slå mig ner för kvällen. På väg till ruinen så hör jag det där eviga ylet igen. Denna gång lite för tyst vilket gör mig en aning rädd. Det känns som om den är precis bakom ryggen på mig, men när jag tittar efter så är det självklart ingenting där. Iakttagen är en känsla som jag känt hela tiden jag varit i denna stad. Med denna känsla kvar i kroppen så går jag mot ruinen igen.

Det luktar unket och det stör mig en hel del. Jord och damm är en mycket härligare lukt jag iallafall har en chans att sova med. När jag kommer in i ruinen ser allt ut som i resten av staden, bara en massa betong och jord. Med en suck lägger jag ut min sovsäck och precis när jag tänker lägga mig ner hör jag ett litet prassel från det andra rummet. Nyfiken som jag är går jag självklart för att titta. Min dumma nyfikenhet tänker jag högt för mig själv. Golvet knarrar på varenda golv planka jag går på. Lite överallt i golvet finns det stora hål som om någon slängt ner stora tunga saker ovan ifrån. Tänker man på det så hade det nog kunnat vara stora stenar, för över alla hål i golvet finns ett stort hål i taket. Min blick vandrar neråt och helt plötsligt känns det som om mitt hjärta stannar. Jag blir stel i hela kroppen och står fast frusen och stirrar på det. Hur? Hur kan det ens vara möjligt?