Jag vaknar upp, tidigare än jag brukar. Det är fortfarande skola idag, som vanligt. Men snart är den över, bara några veckor kvar, sen är jag fri. Fri från skolans hemska klor. Jag reser mig upp, beredd på att den dagen som snart kommer välla över mig som en flodvåg gjord av plågor. Nu börjar den, en ny dag, en ny hemsk dag.
Ljudet av människornas steg försvinner alltmer ju längre bort jag kommer, och ju närmare ligger muren. Muren är en plats där jag föredrar att sitta. Trädets löv är gröna och grenarna slingrar sig mot himlen. Muren går precis vid trädets sida och vätter ut mot staden, muren är där pågrund av berget. Skolan ligger på en upphöjd plats med en brant backe på sin norra sida. Just där, på den norra och bakre delen av skolan, sitter jag. Ensam i skuggan av trädets stora krona och så långt bort från människor jag kan komma. Det är ensamt. Och jag gillar det.
Jag lutar mig mot trädstammen från där jag sitter på muren. Den är kall och sträv, jag tittar ut mot himlen och ser en ensam fågel som flyger med vinden. Jag blundar och tänker att jag är fågeln. Den flygande fågeln som tar sig fram med hjälp av vinden. Den kan ta mig varsomhelst. Jag tänker så ända tills jag väcks av skolklockan som ringer. Jag sitter tyst en stund tills jag vet att jag inte hallucinerade klockans skarpa ljud. Jag hoppar ner från stenmuren och börjar sakta gå. Jag vill ta så lång tid som möjligt på mig innan jag kommer till skolans dörrar."Linnéa, du är sen." kastar Mrs. Markham ur sig när jag kommer in genom dörren, jag nickar och tittar bak mot min plats längst bak i klassrummet, det är något som inte stämmer med det. Jag tittar länge för än jag upptäcker honom. Han sitter där. Tyst och bara stirrar på mig.
Jag har aldrig sett honom förut.
Jag går sakta fram mot min plats och tittar på honom ur ögonvrån. Han tittar tillbaka på mig. Mitt hjärta bultar högt i öronen och det hettar till om mina kinder.
Han var rätt söt, blåa skinande ögon som påminner om havets klarblåa vatten.
Hans ansikte är vitt. Lika vitt som mitt. Hans svarta hår framhävde hans ljusa hy och blåa ögon.
Jag suckar och tittar ner i bordsytan. Mitt svarta hår hänger runt mitt huvud som en skyddsfält.
Jag orkar inte se på honom."Hej", säger någon. Jag tittar upp och möts av honom. Han sitter och genomskådar mig.
"Hej", viskar jag fram till svars.
"Jag är Adam." säger han och ler. Ett sådandär leende som får en att smälta. Ett leende som får mig att försvinna.
Han nickar till mig som en gest att jag ska berätta mitt namn. Jag ruskar på huvudet och ler. Långt ifrån ett sådant leende som han har.
"Linnéa." säger jag och nickar.
"Gulligt namn." säger han och flinar. Jag ser på honom och gör en grimas. Han skrattar tyst och tittar ner i sin bänk, jag gör detsamma.~///~
Detta var bara något för att få igång det hela, den e väldigt kort och så men jag e trött osv.
Hoppas ni gillar det^^
ok baiiiiiiiii