Adam's POV

50 2 0
                                    

Jag tittade på henne, det såg ut som hon tyckte det var obekvämt. Men jag fortsatte. Hon hade axel långt, svart, rakt hår. Hennes hud var nästan helt vit och hennes mörka ögon lös nästan. Hon hade en smal mun och en liten, rak näsa. Hon var söt.

~

Jag släntrade ut ur klassrummen och möttes av en stor grupp människor som rusade iväg mot entrédörrarna. Allt var nytt för mig, jag kände ingen. alla ansikten är nya och okända. Ingen kände mig. Tre stycken tjejer går förbi, hand i hand och viskar. Dom tittar på mig, gör en grimas, och går vidare. Jag suckar.
För att gå på gymnasiet värkar dom väldigt barnsliga. Jag trodde att personer skulle ha växt upp vid det här laget, men svaret värkar vara ett rent och klart nej. Personer kommer aldrig växa upp. Vad man än gör.

~

Jag klarade mig igenom skoldagen, det tror jag Linnéa gjorde också. Jag har inte kunnat sluta tänka på henne.
Kärlek.
Nej. Jag är inte en sådan kille. Kommer jag aldrig bli för den delen heller.
Jag sitter kvar i klassrummet medan personer forsar ut. Det är helg, många måste vara påväg till saker. Några personer sitter kvar, inte Linnéa - hon måste ha följt med strömmen ut.
Ett par står vid en bänk och kysser varandra. En liten grupp står borta vid ett fönster och pratar, dom måste vara ungefär fyra personer.

Jag reser mig sakta och glider mellan bänkarna för att ta mig bort till dörren. Skolan är en rätt enkel byggnad, högt tak, rektangulära fönster, gråaktiga nyanser på väggarna och enkla metalldörrar. Skåpen radar upp väggarna och är i en mjuk, röd färg. Jag måste gå nedför en trappa blank trappa för att komma till entréhallen med sina stora glasdörrar som leder ut till skolgården. Jag öppnar dörren och möts av solens mjuka strålar mot mina bara underarmar. Det var ett dåligt var av tröja, tänker jag och drar med fingrarna över ärren som täcker hela vristen och som fortsätter upp till armbågen. Jag blundar och suckar.
Vädret är varmt och skönt, himlen är blå och solen gassar över mig. Jag följer ena skolväggen mot baksidan av skolan. När jag når fram till hörnet ser jag en mur, den löper längst skolans utkant. I ett litet hörn där muren möts från två olika håll står ett stort träd, grenarna lyfter mot himlen och bär på ljust gröna löv. Bakom trädet sitter någon, jag ser personens svarta hår som virvlar i den svaga sommarbrisen.
Linnéa.
Jag går sakta fram till trädets tjocka stam. Följer barkens ojämna yta runt tills jag kommer till sidan där muren möter trädets stam.
Linnéa tittar upp från hennes händer. Hon set förvånad ut. Som om hon aldrig sett en människa.
"Hej", säger jag och klättrar upp på muren bredvid henne.
"Förföljer du mig?" Frågar hon och flyttar blicken iväg från mig.
"Nej, j-jag", stammar jag. Jag trodde aldrig att jag skulle spamma i någons någons närhet såhär. Men Linnéa fick mig lite nervös.
Hon flinar tyst. Jag rodnar och skäms. Försöker dölja det genom att titta bort. Hon lutar huvudet bakåt.
"Varför kom du hit?" Frågar hon mig. Jag tittade ner i mina händer.
Jag letade inte efter henne? Eller gjorde jag det? Letade jag faktiskt efter henne? Nej, den kan jag inte ha gjort.
"Jag ville se vad som fanns här." Sa jag tyst och log lite. Hon tittade på mig.
"Nu vet du vart mitt gömställe är", säger hon och suckar. Jag flinar.
"Ska du gå direkt hem sen? Eller... vill du typ göra något?" Frågar hon. Hennes vita kinder blir lätt rosa när hon uttalar orden.
Jag trodde aldrig att hon skulle vilja göra något med mig. Jag ler lite och mina kinder hettas upp.
"Jag tror inte jag gör något speciellt", säger jag och tittar bort.
Hon ler och tittar ner.
"Vi kan kanske gå till... Starbucks?"
Jag tittar upp, jag har inte druckit kaffe på evigheter.
"Finns Starbucks här?" Frågade jag och såg ut över den lilla staden. Hon skrattar och pekar på ett litet torg nån kilometer bort.
"Vi är inte så efter", säger hon och skrattar. Hennes skratt är ett sådant skratt som får en att le. Det liksom, klingar. Jag ler med henne.

~

Linnéa balanserar på ett staket bredvid trottoaren där vi går. Hennes korta, svarta kjol flyger lätt i vinden där hon går. Då och då ibland drar hon upp hennes knästrumpor som ändå sitter fast med ett par garters med nitar. Hon drar fingrarna igenom hennes svarta hår och jag märker hennes giftgröna nagellack. Nervöst biter hon lite på sina naglar.
Jag såg ner på mina egna kläder, en stor t-shirt med mitt favoritbandstryck på, rätt tajta, svarta, söndriga jeans. Jag drog med fingrarna genom mitt hår. Vi närmade oss caféet och jag log.
"Vilken är din favoritkaffe?" Frågar jag och tittar upp på henne.
"Oh, jag vet inte riktigt..." säger hon tyst. Vi kom ut på torget, Linnéa hoppar av staketet och hennes kjol flyger upp, hon trycker ner den snabbt och rodnar. Jag ler bara och låtsas som ingenting. Torget är gjort av kullersten med en fontän i mitten, på dom tre väggarna som omringar torget ligger butiker, på den fjärde sidan ligger en liten park och en liten sjö.
"Här", säger Linnéa och pekar på en skylt med texten Starbucks på. Jag nickar och vi går in.
Vi slås av en mjuk doft av kaffe, här och var står bord och längst väggen står en soffa med ett bord framför. Det sitter några få personer vid borden, mindre än jag hade tänkt mig.
Vi släntrade fram till kassan och vi beställer varsin kaffe. Linnéa går mot ett bord i ett hörn, jag följer henne och sätter mig mittemot henne.
Hon smuttar på hennes kaffe och tittar ut genom fönstret.
"Dom stavade ditt namn fel." Säger jag och gör en gest mot namnet som står skrivet på muggen.
'Linnea'
Hon tittade upp.
"Dom glömde apostrofen", säger jag och ler.
"Hur vet du hur mitt namn stavas?" Hon tittar frågande på mig.
"Jag, tittade på din... uppsats", säger jag och rodnar."Ditt namn stod på den."
Hon fnissar och slår till mig lätt på handen.
"Du är konstig."

~///~

Jag gjorde denna lite längre men jag orkar inte göra dom fööör långa. Eller jag orkar inte, jag skriver nämligen på min telefon... heheh

ily
ok baiiiiiiiii

Dead LoveWhere stories live. Discover now