Happy ~ a.k fanfiction

Den där jävla Emma

Efter två lektioner till var det lunch, jag satt kvar i hallen och såg hur den tömdes på hungriga elever som gick för att äta. Själv var jag inte ett dugg hungrig, jag var mest nedstämd och 'ledsen' om man kan säga så. Riktigt töntig var jag, men det kändes ändå rätt bra att vara tjurig och sur. Emma slog sig ner bredvid mig, "Hej, ska inte du gå och äta?", frågade hon och jag skakade på huvudet. "Nej, det ska jag inte", svarade jag henne och tog upp min mobil, gick in på Mr Jump och började spela. Jag försökte ignorera henne, och det blev inte bättre av att Anton kom och slog sig ner på den andra sidan bredvid mig. Nu var jag som en fånge mellan de, fan. "Vad har hänt?", frågade Anton och såg på mig och sedan på Emma. Jag pausade spelet, kliade mig i nacken innan jag reste mig upp. "Ingenting, allting är perfekt", sa jag eller ja, fräste jag. Han ryggade lätt tillbaka, detsamma gjorde Emma.

Jag hade placerat mig själv på en stor sten eller ett litet berg, det beror på hur man ser det. Egentligen hade jag skola just nu, men jag orkade inte se de tillsammans. Jag tog upp min mobil och gick in på Instagram, lade upp en bild på utsikten och skrev sedan ett citat nedanför. Jag lade ner mobilen och lutade mig tillbaka, suckade djupt och stängde ögonen en stund.

"Andrea?", sa en röst jag väl kände igen. Vad fan ville hon? "Ja", suckade jag samtidigt som jag öppnade mina ögon. "Visste väl att jag skulle hitta dig här", flinade hon och satte sig bredvid mig. Jag blängde på henne och hennes flin försvann, "Vad vill du?", frågade jag henne och hon ryckte lätt på axlarna. "Vad var det som hände där innan lunchen?", frågade hon och jag ryckte på axlarna. Såg på utsikten då jag faktiskt inte tålde att titta på henne, så löjlig var jag. Hon suckade, "Då går jag", mumlade hon och gick därifrån.

När jag kom hem satt mamma vid köksbordet, hon såg på mig och den blicken var inte bra. "Andrea, sitt", sa hon och klappade på platsen framför sig. Jag suckade men gick och satte mig framför henne, "Vad?", frågade jag. Mamma suckade, "Spela inte dum..jag vet nog allt att du skolkade", sa hon allvarligt. Jag ryckte på axlarna, "Så? Jag behövde rensa mitt huvud på tankar", svarade jag henne nonchalant. "Och sedan att du bara går och slår till Emma sådär är inte heller okej", sa hon och jag ryckte till. Hade jag slagit Emma? "Det har jag inte alls gjort", fräste jag och mamma stirrade på mig. "Det sa Emma att du gjort när hon kommit till dig efter skolan", svarade mamma, lite kaxigt nästan. Jag skakade på huvudet, "Nej, det har jag inte gjort!", utbrast jag och reste mig upp och gick till mitt rum. Fan vad hon ljög.