Happy ~ a.k fanfiction

Jag gråter bara i regnet, typ

När jag öppnade ögonen fumlade jag med handen för att hitta min mobil och stänga av larmet, jag gnuggade mig lätt i ögonen och gäspade sedan stort. Fan, idag var det Tisdag vilket betyder att jag måste träffa Anton och Emma idag i skolan. Men förhoppningsvis så skulle William vara där. Försiktigt klev jag ur sängen för att inte väcka de andra, jag drog på mig ett par vita shorts från American Eagle och ett blommigt linne från Forever 21 som hade en urrigning i ryggen. Tyst tassade jag ut i badrummet där jag försökte borsta ut mina tovor i håret utan att skrika allt för mycket. Idag var mamma ledig från jobbet och mina syskon hade redan åkt eftersom de inte hade sovmorgon, som jag hade.

Min frukost bestod av ett äpple och ett glas med vatten, enkel och jag skulle definitvt börja hungra ihjäl innan jag ens kommit till skolan. Jag drog på mig ett par svarta ballerina skor och öppnade sedan dörren, jag stängde den och låste. "Ey, Andrea!", ropade Anton och jag suckade men vände mig om. "Vad?", suckade jag och stödde mig på ena höften. "Skjuts?", frågade han och han pratade med sin pappa som körde bilen och pappan nickade. "Om du vill", lade Anton till och jag tänkte efter. "Visst", sa jag och gick mot bilen, öppnade ena dörren och hoppade in.

Bilresan var ganska snabb men också väldigt pinsam då det varit pinsam tystnad hela vägen till skolan. När bilen stannade tackade jag för skjutsen och hoppade sedan snabbt ut och började i hastig fart gå mot ingången till skolan. Jag öppnade dörrarna och kollade mig runt omkring, än så länge kunde jag inte se Williams familjära ansikte i de stora klungorna av människor. Jag suckade djupt, "Tänk om han inte kommer idag", mumlade jag för mig själv och gick vidare till mitt skåp. Jag öppnade det och tog ut mina engelska böcker då första lektionen var engelska.

När jag stängde skåpsdörren igen stod Emma där, med två andra tjejer. Förmodligen några som utnyttjade henne för hennes förhållande med Anton, han var ändå typ den enda killen som såg bra ut här. "Men hej på dig", mumlade jag tyst och försökte gå förbi henne men hon och hennes små följehundar blockerade min väg. "Ursäkta, jag ska förbi här", mumlade jag och försökte tränga mig förbi de. "Du vet att han inte gillar dig va, han är bara med dig och försöker få dig glad för han tycker synd om dig, eller vänta, han tycker inte synd om dig. Du är bara en patetisk liten fitta som inte passar in här, så du kan gå och du kan dö", fräste Emma och gav mig en ganska hård örfil innan hon vände sig om och gick.

Jag snyftade lågt och försökte att inte gråta, vilket inte gick så bra så jag bara släppte mina böcker och sprang ut ur skolbyggnaden och bort från skolan. Jag ville bort, bort från allting. Bort från Emma, Anton, bort från mamma, Amanda, Ailin och Oscar. Jag ville till pappa.