Älska mig/ kärlek/ the fooo fanfiction

Kapitel 7

Hannas perspektiv

Jag vaknade till och kollade runt. Jag suckade, jag var fortfarande hemma hos Felix. Pappa kommer att bli rasande när jag kommer hem. Jag satte mig sakta upp och gnuggade mina ögon. Jag ställde mig upp från soffan men satte mig fort ner igen, huvudvärk jag hatar att ha det. Jag försökte ställa mig upp igen och för någon konstig anledning höll mina ben mig uppe. Jag gick in i köket och tog fram papper och penna och skrev en lapp så dom inte skulle bli så oroliga. Jag läste igenom lappen och la den sen ner på bordet. Jag började gå till hallen och tog på mina skor och jacka och öppnade dörren försiktigt och smög ut. Jag gick längs gatan och tog upp mobilen ur jackfickan. Jag gick in på dom vanliga sociala sidorna och kollade igenom alla kommentarer. Bara hat och skit varje dag. Jag kollade igenom allt och kände där efter en ensam tår rinna ner från kinden, jag var snabb att torka bort den med handflatan och en liten suck lämnade min mun. Efter en liten stund med att hålla på med mobilen så kände jag att ja gick in någon. Jag var snabbt nere på marken och den personen också. Inte igen tänkte jag. Personen var snabb uppe och sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp. Jag kollade mot person och det visades sig att det var en tjej. Jag tog snabbt tag i handen och ställde mig upp.

- Förlåt jag kan vara klantig ibland, sa hon och man såg att hon tyckte det var pinsamt.

- Nej förlåt mig. Det var jag som var så inne i telefonen, sa jag och började le lite grann mot henne.

- Jag heter Evelina men kalla mig för Eve, sa hon glatt.

- Hanna, sa jag och vi började skaka hand. Båda vi började små skratta. Efter vi hade skrattat började vi le mot varandra igen.

- Du vart bor du ? Frågade Eve med en undrande blick.

- jag bor några kilometer bort bara, det är inte så långt. Själv då ? Frågade jag henne.

- Samma här men jag skulle bara gå till Ica. Vi är ny inflyttade, sa hon och kollade glatt mot mig.

- Men vi syns väll, sa jag med hopp om att hon skulle svara.

- Ja det gör vi, sa Eve och vi båda sa hejdå till varandra och vi gick åt ett varsitt håll. När jag hade gått en bit så var jag hemma. Jag gick mot dörren och öppnade den försiktigt. Jag hoppades att han inte skulle vara vaken. Jag tog av mig jackan och skorna och smög till trappan. Precis när jag skulle gå uppför första trappsteget så knakade de till. Jag lyssnade runt omkring mig. Jag började höra steg och ja fick panik.

- Vart har du varit, spottade pappa fram och kom från vardagsrummet. Jag suckade och bara stod där.

- Nå säg något, skrek pappa rakt i ansiktet på mig.

- Jag var ute, sa jag svagt. Jag började gå upp för trappan. Men pappa stoppade mig, han tog tag i min handled och drog ner mig från trappan.

- Du var ute sa du. Du har väll inte sagt till någon vaaa, skrek han. Jag skakade på huvudet och några tårar började rinna. Han kastade ner mig på golvet och började sparka mig i magen. Jag skrek till och började gråta ännu mer. När han skulle sparka sin sista gång så tog han i mycket hårdare och allt blev svart.

Felix perspektiv

Jag hade precis vaknat till och var på väg ner för att se om Hanna var vaken. I vardags rummet låg ingen, vart var hon, tänkte jag och gick in i köket. På köksbordet låg en lapp, det var från Hanna hon hade dragit. Jag började läsa lappen, det stod så här

"Hej jag har gått hem, ville inte väcka dig. Men jag ville bara tacka dig jätte mycket för jag fick sova hos dig. Jag har haft kul, syns imorgon kanske. Kram Hanna."

Hon gick hem, det kan hon väll inte göra. Hennes pappa eller jag menar hon kan behöva hjälp. Aja jag sms:ar henne.
(Felix=F)
F: Hej du gick hem, såg lappen. Hoppas inget har hänt dig.
Inget svar, hoppas hennes mobil bara har tagit slut på batteri. Men om inte hon svarar om en timme så går jag till henne, tänkte jag.

HEEJJ, FÖRLÅT JAG HAR INTE UPPDATERAT MEN NU HAR JAG DET. HOPPAS NI GILLADE MITT KAPITEL 💗