Älska mig/ kärlek/ the fooo fanfiction

Kapitel 5

'Hannas perspektiv'

"Dröm"

- dö, ingen vill ha dig, ingen tkr om dig.

- hoppa framför tåget, ingen kmr sakna dig. äckel. Hora. Tjockis.

- fula ungjävel, du är så ful så ingen vill se dig.

"Dröm slut"

Jag satte mig upp i ett ryck. Jag började tänka på vad som hände igår. När ska han släppa ut mig. Jag gick fram till dörren och börja skrika och banka.

- släpp ut mig, jag vill ut här ifrån. Jag vill inte vara här. Öppna dörren då. Skrek jag, och samtidigt sparka jag och slog på dörren. Jag hörde steg komma närmare och tillslut låste han upp dörren. Han såg på mig med en ilsken blick.

- var tystare. Du väcker snart grannarna. Sa han med en arg ton. Han släppte äntligen ut mig och jag sprang genast in på toan.

Jag satte mig på toalocket och grät. Jag såg min låda med rakbladen. Jag kanske ska börja använda dom igen. Ingen bryr sig ändå. Jag tog fram lådan och öppnade locket. Jag tog ett rakblad och satt den mot min arm.

"Ska jag elr inte" satt jag och tänkte. Jag drog ett drag. Det sved jätte mkt men det kändes rätt. Jag drog 6 drag till sen bytte jag arm och drog 7 drag. Det rann blod från mina armar. Jag öppnade dörren till toan och sprang ner till hallen och drog på mig skorna. Jag struntade i jacka. Jag öppnade dörren och jag sprang till närmsta tågstation. Nu ska allt ta slut. Inge mer hat inge mer misshandel. Det blir bäst såhär.

'Felix perspektiv'

- Hejdå kmr snart hem. Skrek jag men mamma styrde stegen ut till hallen och såg på mig med en undrande blick.

- vart ska du, sa hon och lät ganska orolig men lugn.

- jag ska träffa Omar vid tågstationen. Hon såg lättad ut och öppnade munnen.

- jaha men ha det så kul, sa hon med en glad röst. Vi båda sa hejdå innan jag styrde mina steg ut.

'Hannas perspektiv'

Nu var jag framme vid tågstationen och tittade runt. Jag såg ganska dåligt efter alla tårar men jag var säker på att ingen var här, det var så mörkt ute, och ingen skulle ändå bry sig. Jag gick ner på tågrälsen och satt mig ihop kurad och väntade.

Efter kanske 10-15 min så började jag höra tågets vissla. Jag satt kvar och jag var beredd på det som skulle hända. Jag tänkte på allt som har hänt. Misshandeln, alla fula ord, mina självmord. Jag började gråta igen. Äntligen ska jag bli av med allt. Jag började snyfta och gråta mer. Snart kmr tåget och jag är beredd.

Nu var tåget inte långt borta. Jag behöver bara vänta i typ 2 minuter till så är allt över. Äntligen ska jag bort från helvetet. Snart kmr tåget bara 1 minut kvar. Men tillslut hör jag någon.

-stopp gör det inte, skrek någon, jag hörde att det var en killes röst. Men jag lyssnade inte jag satt bara kvar. Tillslut känner jag att någon flyttat mig. Vrf. Jag grät fortfarande lika mkt som jag gjorde för några minuter sen. Jag satt i någons knä och det lugnande mig lite grann. Jag såg upp på den som räddade mig och jag kände direkt igen honom. Felix. Felix räddade mitt liv.

- vad tänkte du med. Du kunde ha dött, sa han med en orolig röst. Jag började gråta ännu mer. Jag la mitt huvud på hans bröst och hans armar lindade han runt mig. Jag grät så mkt så jag tror att Felix tröja blev blöt. Men han brydde sig inte han höll bara om mig och jag kände mig trygg i hans famn. Tillslut frågade jag.