Mörka ögon

6

Sofie hade börjat oroa sig lite för hur det här skulle sluta.
Uppenbarligen satt papparazzis i vartenda litet hörn runt hotellet, redo att fånga den mystiska kvinnan på bild, det fanns absolut ingen längtan från Sofie att bli något förstasidesstoff. 
Hon hade i princip stannat på sitt rum hela dagen, förutom en tur ner till matsalen vid frukost och lunch.
Hon hade fördrivit tiden med att kolla på brittiska serier på teven, läsa blodiga deckare och finkamma de senaste modemagasinen på nätet.
Tiden gick ändå förvånansvärt fort och klockan närmade sig sju.
Hon hade duschat, lagt på lite mascara och tagit på sig en enkel top, ett par mörka jeans och vita sneakers. Det här var Sofie, enkel men fin och hon tänkte inte förställa sig på något sätt bara för att det visade sig att Andres var någon form av mediastjärna.
Prick klockan sju knackade det på dörren och hon öppnade.

Andres stod lutat mot väggen mittemot dörröppningen och log lite försiktigt när Sofie öppnade dörren. När deras blickar möttes kändes det som han såg ända in i hennes själ.
Han sträckte fram armen i en får jag lov gest, Sofie tog hans arm och följde med.
- Vart ska vi? Frågade Sofie när de vandrade bort i hotellets korridor.
-  det blir lite ändrade planer. Sa Andres och log.
De sa inte mycket till varandra där de gick sida vid sida. Läget kändes spänt och Sofie visste inte vad hon skulle säga. Vad ville hon egentligen veta? Ville hon veta något överhuvudtaget?

De kom ner till hotellets garage och Andres öppnade bakdörren på en svart SUV med tonade rutor.
- Jag är ledsen att behöva göra såhär men det är för din skull sa han, och visade Sofie att sitta ner i baksätet. Jag har förstått att vi i princip är omringade av journalister.
Sofie tittade på bilen och sedan på Andres och på bilen igen.
- Du behöver inte oroa dig, jag ska inte kidnappa dig i den här. Jag tror dock det är vår bästa chans att bli något sånär osynliga.

Andres startade SUV:en och körde upp ur garaget. Sofie sjönk ner lite extra i baksätet och såg kamerablixtarna blinka utanför fönstret samtidigt som Andres, till synes oberörd rattade sig fram mellan journalisterna för att kunna gasa på bort från all uppmärksamhet.

När de lämnat de ivriga journalisterna bakom sig tittade Andres i backspegel och tittade menande på Sofie.
- Du kan slappna av nu, de kommer inte bry sig mer för idag. Min manager jobbar ett pressmeddelande som går live om en timme. Så vi ska nog kunna få lite lugn och ro ikväll.
Sofie skakade på huvudet, men vad är allt de här? Jag vill inte bli indragen i något mediadrev.
- Lugn, bara lugn. Allt är under kontroll. De kommer ha annat att skriva om i morgon.

Andres såg så avslappnad ut bakom ratten, han tvekade inte en sekund. Han visste precis vilken väg de skulle ta.
Solen hade börjat gå ner och det fanns bara en liten strimma kvar vid horisonten när Andres svängde upp framför en helt otrolig villa med utsikt över öppet vatten.
Sofie drog efter andan, vilket ställe.
Andres hälsade henne välkommen och förklarade att huset tillhörde en vän som var bortrest för tillfället så för att få lite lugn och ro från uppståndelsen på hotellet hade Andres fått låna det och göra sin flykt till vännens hus. Han låste upp dörren och lät Sofie gå in först.

Nedervåningen var en enda stor öppen planlösning med panoramafönster ut mot vattnet, i andra änden ett stort öppet kök med köksö och plats för allt man kan önska i ett kök.
Andres såg ut att känna sig som hemma och gick bort till köksdelen, plockade fram två vinglas, hittade en perfekt kyld vinflaska att korka upp.
Han visade Sofie att sitta ner vid köksön med den inbyggda spishällen och började plocka fram från kylskåpet.
Sofie tittade på honom, du ska alltså laga mat?
- Ja, tror du inte jag klarar av det?Skrattade han.
- Jo men självklart. Jag hade bara inte förväntat mig det.
- Det kanske inte direkt var min originalplan, men nu blev det som det blev.
Andres tände några levande ljus som stod på köksön och Sofie smakade på vinet, det var verkligen fantastiskt vackert i det här huset.
Hon begrundande honom samtidigt som han arbetade snabbt och smidigt i köket och snart spred sig en alldeles underbar doft.
Sofie hade nästan glömt hur hungrig hon var men blev med ens påmind när hon kände lukten.

När maten var färdig satte de sig ner tillsammans vid bordet och började äta samtidigt som Andres försiktigt öppnade upp litegrann om sig själv.

Andres tänkte tyst för sig själv att han egentligen var lite förvånad att hon inte hade känt igen honom, men det var också det som hade gjort honom mer nyfiken på henne, att hon inte visste vem han var.
I vanliga fall hängde kärlekskranka tjejer kring benen på han, skrek hans namn och ville gifta sig med honom vid första ögonkastet så fort han visade sig utomhus. Han hade uppskattat det här, det kändes inte som det brukade göra.
Han gillade sina fans som uppskattade honom för hans sportsliga prestationer, det var inte det.
Men resten, hade han tröttnat på alla spekulationer så fort han syntes med en tjej?
Alla tjejer som bara ville ha honom för att han var den kändis han var. Som ville visa upp sig i media och skryta om hur hon fångat den mest eftertraktade ungkarlen på griden. Men han stannade aldrig kvar.
Han ansågs väl blivit lite av en playboy när han levt ungkarlslivet efter Julie, allt för att fylla tomrummet som hon lämnat. Eller döva smärtan? Eller ja vad det nu stod för.

Julie hans exflickvän hade bara velat ha honom för egen vinning, för att kunna bygga upp ett eget varumärke och Andres hade märkt det alldeles för sent. Julie hade raserat hans självförtroende totalt och efter uppbrottet hade media gottat sig ordentligt i hans olycka och hans försök att komma över Julie.
Han hade dränkt sina sorger i sprit och kvinnor, han tänkte minsann aldrig mer bli sårad. Ingen skulle kunna göra om det Julie gjort mot han. Han glömmer aldrig den dagen.

- Precis så är det, avslutade Andres.
Jag är här för mitt nya kontrakt med McLarren. Och jag förstår att det här blev lite mycket för dig att ta in.

Pastan som Andres hade lagat smakade fantastiskt.
Sofie försökte smälta det Andres precis hade berättat. Han var alltså Formel1 förare och hade precis skrivit på för ett team en bit utanför London. Han var alltså där på jobbresa.
Sofies Formel1 kunskaper sträckte sig inte mycket längre än till att hon visste hur bilarna såg ut och att de tävlade på banor runt om i världen.

Deras blickar möttes och något blixtrade till i hans blick. Sofie skulle kunna drömma sig bort i hans mörka ögon i evigheter, vad fanns bakom de där mörka ögonen egentligen? Var det smärta?
Sofie avbröt sig själv i tankarna.
- Så vad händer nu, undrade Sofie?
- jag tänkte vi skulle duka av här och sen tar jag dig tillbaka till hotellet.
Sofie nickade och började plocka ihop besticken, men Andres tog över.

Sofie tog med sitt vinglas och gick fram till det stora panoramafönstret och blickade ut. Det var mörkt men så otroligt vackert.
Långt bort syntes små ljus här och var, det liksom glittrade utmed kanten på vattnet. Hon stod som förtrollad och märkte först inte Andres som kom upp bakom henne. Han tog försiktigt hennes vinglas och ställde ned på bordet i marmor vid sidan av henne.