Ever After Halloween🇸🇪

Kapitel 4 (Emmian)

~Bel~

Vi kliver ut ut ur garaget och är tillbaka i den dunkla korridoren. Dörren stängs bakom oss, neonskylten släcks.

Jag sneglar upp på Conor. I ett försök att muntra upp honom tar jag hans hand och går mot nästa dörr. "En klar, two to go." Så tystnar jag när ljuset blinkar till. På ett ögonblick pryds väggarna av fler skyltar och dörröppningar som dyker upp ur ingenstans.

Jag hör en suck från min högersida. "Antar att de får någon sjuk kick av att se oss plågas," muttrar han, och jag fattar vad han menar. Inspirationen var väl tillbaka, men till skillnad från vargen så såg jag fram emot äventyren.

"Min tur," säger jag tyst och drar honom med mig mot närmsta dörr. Med handen på handtaget tvekar jag. "Du har sett min värsta sida, det kan knappast bli värre?" mumlar jag och kastar ett snabbt öga på Conor. Han säger inget, men hans hand kramar min lite hårdare, en tyst försäkran att han finns där. "Det är därför jag gillar dig," viskar jag när jag öppnar dörren. "Du dömer mig aldrig."

Vi kliver ut på en alldeles för välkänd gata, och klumpen växer i halsen. Det är kväll och gatan är dunkelt upplyst, luften doftar bekant av "hemma". Trots mörkret känner jag igen varenda gatsten som pryder trottoaren. Hur många gånger har jag inte vandrat här med blicken fäst på fötterna?

"Fan," mumlar jag när jag ser mig omkring bland de uppradade husen i en sliten förort till Paris.

Ögonen drar sig mot en särskild dörr, och luften fastnar i lungorna när en tanig kille i sextonårsåldern kliver ut genom porten till trevåningshuset. Huvan döljer det kortare håret, händerna pressar sig ner i fickorna på hans slitna skinnyjeans. Han ser nervös ut och jag vet varför. I innerfickorna ligger stora summor med sedlar, resultatet av veckans försäljning av diverse pulver och piller - något som väger tyngre än bly på lillkillens samvete.

"Gå hem Belmont," viskar jag och känner vargens frågande blickar.

Killen hör mig inte, och snart försvinner han runt hörnet. Tvekande drar jag med mig Conor för att följa efter. Vi går längs gator som en gång varit mitt hem, men som nu känns mer och mer främmande.

"Vart ska vi?" frågar en lugn röst. Smärtan och känslorna från hans garage är som bortblåsta. Som vanligt hade Conor pressat undan allt gammalt för att fokusera på nuet.

"Till Gaston," viskar jag med sprucken röst, plågad av alla minnen som sköljer över mig.

Unga Belmont är försvunnen när vi svänger in på nästa gata, men det spelar ingen roll. Jag vet vart han är på väg.

"Inte första gången jag hör hans namn, vem är han?"

"Min värsta mardröm," svarar jag tyst.

"En igel?"

Jag skrattar till. "En tonåring som leker gangster bland kvarterets ungdomar."

Vi går fram till en gammal övergiven lokal, och stannar utanför ett av de igenbommade fönstren. Inifrån hörs Gastons silkeslena röst.

"Tu es en retard, Bel- Bel."

Unga Bel harklar sig och försöker låta stöddig, men rösten darrar när han svarar: "Est-ce que ça importe? J'ai l'argent."

Jag lutar mig mot Conor. "Han är irriterad för att jag är sen. Jag satt hemma och försökte komma på en anledning att sluta langa åt idioten, men bristen på idéer fick mig att gå hit ändå."

Jag sluter ögonen och vänder mig om, alltför medveten om vad som kommer härnäst. Jag har fortfarande kvar ärret på magen.

"Du var bara en unge, sessan. En mot fyra är rätt dåliga odds," tröstar han.

"Frågan är om det minnen, eller har vi åkt på en tidsresa?"

"Vad tänker du?"

"Om jag går in där och spöar skiten ur idioterna, kommer det förändra något?"

"Förmodligen inte. Det här är din dörr, din skit att hantera," säger han och nickar mot lokalen.

Trots att jag vill gå in är mina fötter som fastfrusna i kullerstenarna. "Vad jag än gör nu så kommer ändå skiten att fortsätta i tre år till," mumlar jag.

"Ditt beslut," börjar han men avslutar aldrig meningen. Conors ögon förändras när kniven blixtar till i Gastons hand. Vargen reagerar instinktivt när unga Belmont backar mot dörren med en blodig handflata mot magen.

Genom fönstret skymtar fem par förvånade ögon som ser upp på den instormande främlingen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när vargen sopar mattan med dem.

Mina fötter drar sig mot ingången. Illamående sköljer över mig när jag ser den sextonåriga kroppen sitta och skaka av rädsla i ett hörn. Jag vill gå dit och trösta honom, säga att det blir bättre, men sanningen är att hans liv skulle bli så jävla mycket värre. Det här är bara början.

Jag drar fram en näsduk ur fickan och går fram till honom med ett lugnande leende. "Det är inte djupt," mumlar jag och sätter mig på huk framför honom för att pressa tyget mot hans mage. "Du är okej."

De skärrade ögonen stirrar oförstående på mig, "Qui es-tu?"

"Det spelar ingen roll vilka vi är," svarar jag på engelska och rycker på axlarna. "Vi hade vägarna förbi."

"Ni skulle ha stannat utanför," mumlar han på knackig engelska. "Det kommer bli ännu värre nu."

"Kanske," svarar jag och vrider på huvudet för att möta Conors ögon. En hint av ånger glider över dem så jag pressar fram ett litet leende och reser mig upp för att gå till den mörbultade Gaston. Jag tar sats och sparkar honom hårt i magen, innan jag tar hans unga ansikte mellan fingrarna.

"Vi är släktingar på besök från USA, vi kommer att vara här ett tag," spottar jag fram med rösten fylld av hat och förakt. Jag kan inte låta bli att visa upp mina spetsiga hörntänder som genast börjat växa av bloddoften i rummet. "Om du någonsin rör Belmont igen, så kommer jag döda dig. Förstår du?"

Den unga killen stirrar skräckslaget på mig innan han nickar ryckigt. Greppet om honom hårdnar, jag börjar tappa kontrollen. Jag hade hatat Gaston med varenda fiber i min kropp. Dödade jag honom nu så skulle unga Belmont slippa så mycket skit i framtiden.

"Dags att gå," muttrar en röst bakom mig. "Dörren är tillbaka."

Jag drar in ett djupt andetag och nickar, en insikt slår till som en käftsmäll. "Alla har en roll att spela," mumlar jag tyst när Conor drar upp mig på fötter. "Utan Gaston så hittar vi inte Lu i framtiden," förklarar jag osammanhängande, som om jag behöver en anledning att lämna honom levande.

"Om jag inte minns fel så håller du ditt ord och dödar honom en dag?"

Jag nickar tyst när vi kliver ut genom dörren. "Om det är så här man firar Halloween så hoppar jag mer än gärna den traditionen nästa år."