🇸🇪 "Bels svala fingertoppar stryker mönster längs min mage. Sakta lirkar han upp mina jeansknappar, en efter en, medan han möter min blick under halvslutna ögonlock. Som på beställning lyser en ny dörrjävel upp bakom min rygg. Neonsvart ljus, utsi...
- Sten, sax, påse? flinar Bel och nickar åt neondörrarna.
I brist på bättre alternativ håller jag fram knytnäven. Min sten krossar hans sax, och jag gör en gest mot högerdörren. Av någon anledning känns den vagt bekant. Fingrarna nuddar handtaget när Bel hejdar mig. Plötsligt är leendet inte lika övertygande.
- Vänta lite. Vad tror du om spelreglerna? Kan vi dö här, Conor?
- Förmodligen. Skulle förklara dödgrävarkläderna.
Bel fnittrar nervöst och gör en gest åt sin slitna hoodie.
- Fan, jag hoppades på att bli begravd i något mer ståndsmässigt. Vill du byta? tillägger han med en hoppfull granskning av mina pressveck.
- Du och jag drar knappast samma storlek, säger jag och trycker upp dörren med axeln. Here goes nothing. Ses på andra sidan, lilla du.
Oups ! Cette image n'est pas conforme à nos directives de contenu. Afin de continuer la publication, veuillez la retirer ou mettre en ligne une autre image.
Neondörren upphör att existera så fort jag kliver över tröskeln. Bakom mig finns bara en svart garageport, och konturerna av en bulkig SUV. På långväggen skapar strålkastare en scen genom att skicka ljuskäglor över en blanknött hyvelbänk.
Bel tassar på tå intill mig. Ögonen glider över en trave färgburkar, verktygstavlan på väggen, brädsamlingen under taket, huggkubben, för att slutligen stanna på hyvelbänken. Försiktigt rör han vid min axel.
- Hur mår du? viskar han med klassisk sjuksängsröst. Jag hör dina hjärtslag rusa, vargen. Borde jag vara orolig?
Jag andas djupt, öppnar och stänger händerna. Garaget är en flashback från min uppväxt, en tid som är insvept i hjärndimma. Ändå reagerar muskelminnet på lukter och synintryck. Fan, min barndom gick i graven när jag fyllde femton. En repris tio år senare är det sista jag behöver.
Knappt har jag tänkt tanken förrän blicken faller på en figur i ena hörnet. Snabbt som satan sliter jag upp armarna, innan skallen hinner ikapp. Killen som sitter hopkrupen på golvet är inget hot.
Pojkens siluett avtecknar sig skarpt mot strålkastarnas ljushav. En gänglig unge, strax under tonåren. Mörkbrunt, tovigt hår hänger ned över ansiktet, de nariga nävarna som kramar om knäna skakar. Hans långa hår suddar ut linjerna, och smälter samman huvudet med de kantiga axlarna.
En korseld av känslor skjuter genom kroppen. Alldeles för länge blir jag stående orörlig, stirrar på ungen som uppenbarligen inte har lagt märke till mig. Bel knuffar mig lätt i sidan.
- Gå dit, mimar han. Säg något till honom. Vargvalpen lär inte prata med en blodsugare.
Jag trycker handflatorna mot ögonen, medan jag bekämpar impulsen att fly så långt vägen räcker. Bel knuffar mig igen, hårdare den här gången.
- Du kan inte överge honom, Conor. Han ser så ensam ut.
- Av en anledning. Sällskap står inte högt upp på hans önskelista nu.
