Ever After Halloween🇸🇪

Kapitel 7 (MikaMarcel)

~Conor~

(fortsättning på kapitel 6)

Det flimrande lysröret i korridoren understryker skräcken i Bels ansikte. Han andas snabbt och ytligt mot min överarm när vi passerar raderna av tillslutna celler. Avgrundsvrål ekar mellan de missfärgade väggarna, luften är tung av ångest. Ändå är sessans mardröm en välkommen tempoväxling efter Mikas hjärnskrynklande.

- Ok? muttrar jag med blicken på en skyddsrumsliknande innerdörr i slutet av korridoren. Håller du ihop?

Bel nickar, men skakningarna i kroppen tilltar för varje sekund. Jag hejdar honom med näven om hans axel.

- Ljug inte för mig, Belmont.

Bels underläpp darrar när han lyfter blicken. Tårar klänger fast vid de täta ögonfransarna.

- Du vet inte vad som pågår, Conor. Lu skapar själlösa monster av oskyldiga människor. Han har massgravar, ruttnande lik som blir föda åt de levande. Fan, du anar inte vad som...

Innan han spinner iväg för långt lägger jag handflatorna på var sida om hans huvud.

- Bel? Jag hör dig, men det där spelar ingen roll.

Han rycker till som om jag slagit honom tvärs över ansiktet.

- Hur kan du säga så? Hur ska vi ta oss härifrån, om du vägrar lyssna på mig? Du behöver veta vad vi har att göra med.

Jag hukar mig ned för att fånga hans blick.

- Funkar inte så. Vi är i ditt personliga helvete, det är allt jag behöver veta. På andra sidan lyssnar jag så länge du vill. Ös ur dig alla skitiga detaljer, all skam och skuld tills du kan släppa taget och gå vidare. Efteråt, när vi är ute. Just nu är läget fucked up som satan, men labbråttorna tar sig ingenstans. Ryck ur paniken och fokusera.

Bel ser länge på mig. Slutligen smyger han närmare, och lirkar in sina iskalla händer innanför min t-shirt.

- Visste inte att du kunde sätta ihop så många ord på en gång, vargen.

Rösten drunknar när fanskapet i närmsta cell får idén att använda skallen som murbräcka. Missfostret störtar mot dörren, hugger mot fönstergluggen med bruna, avbrutna rovtänder. Grannen till höger tar efter och slänger sig handlöst mot betongväggen. Ljudet av ben som splittras följs av ett utdraget vrål.

Bel huttrar till. Skakningarna ökar, tills han skälver som i kramp mot min bröstkorg. Tydligen är han på väg mot känsloträsket igen.

Med en suck tippar jag huvudet bakåt. Åt helvete med allt. Jag ställer min mentala timer på tre minuter och gräver fram ett par Lucky Strike ur jeansfickan. Bel stirrar när jag tänder upp och räcker över den ena. Antagligen överväger han om jag platsar bäst i en av de låsta cellerna. Ett obehärskat fnitter tränger ur hans strupe, studsar mot väggarna som fågelkvitter.

- Conor, du är sjuk i huvudet.

På något sätt lyckas han få orden att låta som en komplimang. Jag lägger pekfingret över munnen och sluter ögonen. Runt omkring oss ökar helveteskören i styrka. Möjligen reagerar de på röklukten.

Bel stryker mig lätt över käken. I en ordlös överenskommelse håller han käft och ger mig min vardagsmeditation. Oljudet bleknar till bakgrundsbrus allteftersom spänningen rinner av mig. När glöden faller till golvet i grå flagor ser jag upp, och möts av ett skyggt leende.

- Hej, vargen. Är du tillbaka?

Tigande kupar jag handen om Bels haka, sänker munnen mot hans i en mjuk kyss. Han kör ned händerna i mina bakfickor för att dra mig närmare.