Dansa i känslor - F.S

Kapitel tre

Frida:

Jag hade just stretchat klart och sträckte mig nu efter min vattenflaska, när jag hörde steg ute i korridoren. Jag grep stressigt tag i den och snabbade mina steg mot dörren. Försiktigt kikade jag ut. Jag skymtade genast en ung kille med sandblont hår som lunkade hitåt längst bort i korridoren, i panik tog jag skydd bakom väggen och svor för mig själv. Var det tvungen att vara den där mallgrodan Felix? Jag bet mig nervöst i kinden. Det enda jag visste var att jag inte ville bli fast med honom här. Jag drog ett stärkande andetag innan jag tog ett språng ut i korridoren och bara hoppades på att jag skulle komma undan.

Felix:

Jag stannade upp när jag såg en gestalt slänga sig ut från danssalen och ila sig nerför korridoren så fort benen bar henne, utan att springa. Fan, det var ju hon. Jag började springa för att hinna ikapp. "Vänta, snälla stanna!". Jag närmade mig och jag såg hur hon saktade in för att sedan stanna, fortfarande med ryggen mot mig.

Frida:

Tusan också. Jag trodde inte att han skulle springa efter. Jag hörde honom ropa och tänkte att jag inte hade något annat val än att vänta in honom. Jag hörde honom stanna bakom mig och jag vände mig om. Hans hår stack ut åt alla håll bakom kepsen. Han hade på sig en röd skjorta han verkade ha slängt på sig, som i all hast, kanske för att springa till bussen. För mitt inre hoppades jag att han missat den. När jag såg de blå mjukisshortsen han satt på sig blev jag tvungen att kväva ett skratt. Färgerna matchade så dåligt att jag nästan tyckte synd om honom. Men bara nästan. Mina tankar avbröts tvärt när jag mötte hans blick. Jag kunde nästan inte tro att dessa var de ögon som hånat mig bara för några dagar sedan. Nu var de mjuka, ångerfulla och så klara att det kändes som att kunde jag skymta hans innersta väsen bara genom att titta på dem. "Förlåt", sa han och jag blinkade förvånat.

Felix:

Jag kastade ut ordet innan jag ens tänkte på att göra något annat. Vad som helst för att vårt senaste möte inte skulle upprepa sig. Hon bara tittade på mig med sina öppna gröna ögon, och det såg ut som att hon nästan inte trodde sina öron. "För det jag sa alltså, om din dans. Det är inte så jag tycker alls". Hon fortsatte titta misstänksamt på mig. "Vad är det du tycker då?", frågade hon tillslut och jag hann skymta nyfikenheten slingra sig genom hennes ögon. Jag var just på väg att svara när jag hörde steg och högljudda röster bakom mig. Jag sneglade bakom axeln och insåg att det var fler streetelever som strömmade in till lektionen.

Frida:

Han tittade tillbaks på mig och de nyligen så öppna ögonen var nu slutna. "Shit jag måste gå", sa han och tittade sig stressat omkring. "För att inte behöva ses med den mesiga balettdansaren?", frågade jag och höjde ett ögonbryn. "Ja", svarade han stressat och tittade sig bakom axeln. "Nej, fan, för att min lektion börjar snart", jag svalde de sårade känslorna innan de tog fäste. Han skulle inte få påverka mig igen. "Ja, säkert. Ha så kul", sa jag och och började gå igen. "Nej, men du förlåt", hörde jag honom säga bakom mig. "Vi ses, säkert", sa jag så sarkastiskt jag kunde, och lämnade honom bakom mig.

Felix:

Hon försvann bort i korridoren och jag strök mig besvärat över pannan. Varför skulle allt gå så fel? "Hey, Felix!", hörde jag bakom mig och sedan springande steg. Adde lade sin arm över mina axlar. "Vad stirrar du efter?", frågade han. "Nä inget", suckade jag och försökte skaka av honom. "Du, jag såg dig prata med någon", fortsatte han utan att bry sig om mig. "Ja, men det var bara den där moderna dansaren igen, no worries", försökte jag säga obrytt. "Men Felix nu får du ju ge dig, det är bara en tjej, okej?" sa han och tog äntligen bort sin arm. "Ja det vet jag väl", svarade jag och försökte låta neutral. "Ja men skärp dig då, du är så jävla säckig och bedrövlig varje gång jag ser dig". Jag svalde orden som bubblade till ytan och tittade istället mot danssalen. Alla hade redan gått in. "Du vi börjar nu", sa jag bara, och började springa mot dörren.