Dansa i känslor - F.S

Kapitel sex

Felix

Victoria hade förklarat hela iden om samarbetet. Det hela skulle tydligen bli en musikal, att man helt enkelt dansar en teater, en historia. Det var något vi gjorde mycket som små. Men nu var vi inte så små längre, det var tio år sen sist vi gjorde något liknande. Så att vi skulle göra det nu kändes bara så otroligt fjantigt. Men Victoria och Sara var fast vid beslutet och det var inget som gick att ändra.

''Men som jag sa, om rollerna, vi behöver 2 huvudroller så att säga. En huvudroll har redan delats ut till en av tjejerna. Så vi behöver en kille härifrån. Har vi någon frivillig?'' Hela salen blev tyst. Det enda man kunde höra var allas andetag. Tills Adde klev fram.

''Jag kan ta den. Jag ska allt bevisa för dem att vi är bättre på alla sätt'' Sa han lite smått kaxigt. Victoria gav honom en varnande blick, men nickade.

''Vem av tjejerna har den andra huvudrollen?'' Frågade Adde och satte armarna i kors.

''Hon heter Frida har jag för mig, hon är ny, men hon är riktigt duktig på att dansa'' Det var som ett slag i magen när jag hörde att det var Frida. Om jag hade fått reda på att det var Frida som hade den andra huvudrollen skulle jag absolut vara frivillig. Men samtidigt visste jag också att ifall det skulle vara jag så skulle alla bara ifrågasätta mig, och det orkade jag inte med. Jag vågade inte tänka på hur Adde skulle krossa hennes livfullhet, hur hans ord sakta skulle förgifta henne. Samtidigt kunde jag inte tänka mig vad som skulle ske om de började komma överens. Om de blev, vänner. Om hans händer uppför hennes bara armar, inte bara var där, för att de vore styrda under dansens lagar. Om hennes knottrade hud inte berodde på obehag utan på något annat. Fort tvingade jag undan tankarna. Jag visste inte varför de dök upp, vad spelade det mig för roll? Ändå visste jag att jag inte kunde ljuga för mig själv för alltid.

I omklädningsrummet fick Adde mängder med klappar på axeln. "Vi ska allt visa dem", "Ge henne nu", "Få henne springandes gråtande därifrån", var bara ett antal av de saker som sades åt honom. Om henne. Om Frida. Min Fri- . Jag stannade. Jag hade ingen rätt att tänka så. Jag kunde inte ens erkänna för mig själv att jag var feg nog för att ta upp en fight. Skulle jag ta upp saken, om att också vela söka inför rollen, skulle både Victoria och Adde reagera över saken. Speciellt Adde. Alla skulle få veta att jag ville ha rollen för hennes skull. För att jag, jag tvingade ut orden, för att jag gillade henne. En tyngd lyftes från mina axlar bara genom att tänka orden högt, att erkänna det för mig själv. Jag gillar henne. Av någon fånig anledning så väckte hon mitt intresse på ett sätt som någon annan aldrig gjort. Men en vänskap mellan en street och en modern skulle aldrig tillåtas av grupperna. Jag visste att vi både skulle bli utfrysta... Ändå var jag självisk och önskade att jag skulle vara orsaken till leendet på hennes läppar.

Jag väcktes ur tankarna av tystnaden i omklädningsrummet. Adde stod på en av bänkarna och allas blickar var riktade mot honom. "Eftersom jag har tagit den här rollen, har jag tagit ansvaret att verkligen visa de där fjollorna att det är vi som äger det här dansgolvet!", han pausar och låter grabbarnas visslingar och uppmuntrande rop lugna sig innan han fortsätter. "Vi alla vet att vi är överlägsna dansare, jag menar kom igen", sa han och gjorde en volt ner på golvet, där han fortsatte. "Därför ska jag att krossa den där Frida, så att de kan se vilka som är de riktiga dansarna här på Base!", rop och visslingar exploderade i rummet igen, och jag kan inte låta bli att känna att Adde just gav värsta talet, som om han just valts till statschef. Jag tvingar ut några "glada" rop och klappade i händerna där jag satt i en hörna av rummet, lite för mig själv. Fredde kom plötsligt och satte sig bredvid mig. "Adde kommer fixa det här perfekt, oroa dig inte. Han är typ den duktigaste här på Base, om man inte räknar med dig såklart", sa han och blinkade. Han lade fingret över munnen i en sjyssande gest innan han backade iväg mot sitt skåp. Det var sant, Adde var en av de bättre i gruppen, bara jag var duktig nog att möta honom. Men det var alltid han och hans ego som tog mest plats. Adde kände av min blick och mötte den. Malligt höjde han ett ögonbryn mot mig, som för att säga; "Nu får de allt se va?". Jag klistrade på ett tillgjort leende och nickade tillbaka, som för att bekräfta hans fråga. Men det var något i hans blick, som fick en orolig känsla att virvla upp i min mage. Något i de sluga ögonen som sa att det var jag som skulle passa mig.