Dansa i känslor - F.S

Kapitel ett

Felix:

Det var inte många människor på Base 23 vid den här tiden på morgonen. Jag skymtade några ungdomar från samma streetdans lektion som jag, men förutom det var det ganska tomt. Därför var det inte så konstigt att jag blev förvånad över att höra musik dunka från vår danssal. Jag kände genast igen musiken som Chandelier av Sia. Jag dunkar knytnäven i dörren tre gånger, men när ingen öppnar så beslutar jag mig för att gå in i alla fall och be dem dra härifrån. Vår lektion skulle ju börja om en stund, men min tanke flyr då jag ser den ensamma dansaren flyga genom rummet. Hennes ljusbruna hår svallar ner för axlarna där hon fladdrar förbi. Morgonljusets strålar letar sig in genom fönstren och reflekteras på speglarna i danssalen, vilket får hela rummet att lysa upp och hennes hår att skimra likt rent guld. Hennes mun är liten och fyllig och hennes ögon har en stark grön färg. Levande, men blicken är långt borta då hon är i en värld bara hon kan se. Men det är inte det som fångar min blick. Det är hennes rörelser. Hennes kropp som rör sig till musiken. Musiken lever genom henne, men hon smälter inte in med den, hon dominerar den. Likt en leopard kastar hon sig fram i dansen med fullständig kontroll och styrka, smidighet och fart. Hennes fötter verkar sväva över marken och jag kan inte göra något annat än att fångas med i dansen, oförmögen att slita bort blicken. Hon dansar med sådan känsla, att jag kommer på mig själv med att hålla andan. Jag kan inte ljuga och säga att hon inte är det vackraste jag sett. När musiken kommer mot sitt slut lägger hon all energi på de slutgiltiga rörelserna och trots att hon andas tungt, och svetten glittrar likt morgondagg, är hennes rörelser lika starka och känslofulla som de första. När musiken slutligen tonar ut slappnar hon av och återvänder till verkligheten. Hennes gröna ögon på mig. Först uppstår en stunds tystnad där ingen av oss bryter ögonkontakten. Tjejen har ett litet förvånat uttryck i ögonen men annars håller hon masken ganska bra, livslågan inom henne skiner genom hennes stora smaragdgröna ögon vilket får dem att lysa. Jag drar på mungipan i litet leende vilket genast får henne att snöra ihop munnen och ge mig en misstänksam blick. "Vad stirrar du på?", frågar hon utmanande i en vass och hård ton, i motsats till dansen, och jag kan inte låta bli att bli lite förvånad över den stora kontrasten. Jag kan inte heller stoppa orden som faller ur munnen på mig.

Frida:

"Vi har streetdans lektion här strax så jag kom bara hit för att avbryta din fjärilsfjuttiga dans", säger han malligt och lägger armarna i kors med en nästan road min. Fjärilsfjuttiga dans?? Fjärilsfjuttiga dans!!! Jag har jobbar hårt med den här dansen och jag vet att den är bra så han har ingen rätt att komma hit och säga något annat! Jag knyter argt ihop nävarna men tar sedan ett bestämt andetag, och tvingar mig själv att svälja orden jag har lust att kasta på honom. Glad för att jag i alla fall inte hann erkänna för mig själv att med hans ljusbruna hår, fina ögon, smala läppar och raka näsa är ganska snygg. Okej väldigt snygg. Typiskt också, jag erkände det just. Irriterad vänder jag mig om och hämtar min vattenflaska som står i det motsatta hörnet. "Gör det bättre själv", försöker jag säga obrytt, trots att ingen kan ha undgått ilskan som försöker dölja sig bakom orden. "Ha som om. Ingen skulle skämma ut sig med att ens försöka lära sig den där dansen! Alla vet ju att streetdans är det coolaste. Inte någon jäkla gammeldags balett"."Modern dans", ryter jag mellan hopbitna tänder."Är det ens någon skillnad", frågar han med ironi i rösten och höjt ögonbryn.

Felix:

Hon håller tyst men jag kan se hur hon kokar inombords, och hade jag inte hatat mig själv just nu för det jag sa, då jag egentligen bara vill berätta för henne vilken talang hon har, så hade jag nog skrattat åt hennes gulliga försök att sätta lock på ilskan. Plötsligt är hon på väg att storma förbi mig innan jag blockerar dörren för henne. Hon kan inte få gå förrän jag fixat upp den här skiten."Jaha!", utbrister hon plötsligt. "Så är det mycket bättre att vara en mallig streetdansare som tror han är bättre än alla andra bara för att han dansar street som gör er så 'coola' och 'tuffa' fast han egentligen är en osäker liten skit. Nu ska jag säga dig herr Mallgroda", börjar hon argt, och petar mig samtidigt hårt på bröstet med pekfingret och det känns som att blixten just träffade mig. "Ni är bara fega små stackare rädda för att visa er sårbara genom att utrycka era känslor genom dansen, genom musiken. För det är vad dans egentligen handlar om. Så kom inte till mig och säg att jag inte kan dansa!"Ännu en stunds tystnad uppstår och jag kan inte låta bli att känna mig träffad, sårad. Oförmögen att ge någon sorts respons stormar hon förbi mig med vinden i håret. Sedan står jag där som en idiot till mallgroda för att jag är oförmögen att röra mig. Oförmögen att ignorera känslan hon just gav mig, och lämnade mig med.