Dansa i känslor - F.S

Kapitel fem

Frida:

Jag var på väg till dansen och var för ovanlighetens skull nästan i tid, istället för att vara där 2 timmar tidigare. Jag mötte flera dansare på väg till salen när jag hörde höjda röster längre bort i en annan korridor. Jag spetsade öronen men var för långt bort för att höra annat än enstaka ord. Nyfiket tog jag några tysta steg närmare för att kika efter vilka det var. Jag kände genast igen de tre killarna som streetdansare på deras slappare klädstil och på de bakvända kepsarna. Den kortare tjejen som stod framför dem kände jag igen, men det tog ett ögonblick innan det klickade. Hon var en modern dansare från min grupp. Hon var inte den mest tekniskt duktiga, men energin och glädjen hon tog med sig till dansgolvet vägde lätt upp det, eftersom den också väckte liv i de andra. Jag hade inte pratat med henne än mer än bara några enstaka fraser, men hon var alltid glad och trevlig. Men just nu var hennes rörelser snabba och hårda och det syntes att hon var upprörd trots att hon stod med ryggen mot mig. Killarna framför henne försökte inte ens gömma undan hånflinen som lekte på deras läppar. "Jag tror dig inte!", fnös hon argt och la händerna på höfterna. Killen i mitten låtsades se sårad ut. "Jag skulle aldrig ljuga om något sånt!", de andra skrattade men han sköt fort undan den retsamma minen och ersatte den med en sammanbiten ilska. "Det är erat fel! Om inte ni var så sugiga på att dansa hade inte vi behövt stå ut med er. Nu kommer ni bara få vår dans att se dålig ut!", "Precis", instämde killen åt vänster. "Det är inte vi som är dåliga det är ni! Å jag vet att ni ljuger för vi skulle aldrig gå med på att dansa med sånna som er!", försökte hon argumentera tillbaka men de bara fnös åt henne. "Nä hörrni grabbar, vi har faktiskt lite fel här", erkände han åt höger med ett litet flin och en axelryckning. "Det är deras dans som bara kommer se sämre ut bredvid vår", avslutade han med och de andra instämde i skrattet. Tjejen knöt nävarna men orden verkade ha fastnat i halsen på henne. 

Utan att orka stå bland skuggorna nå mera steg jag fram och anslöt mig bredvid henne för att visa vilken sida jag stod på. Hon tittade upp en aning förvånat på mig, medan killarna gav mig vaksamma blickar. Hennes ögon var blå, klara och fyllda med lättnad. Som jag hade fattat det skulle våra två dansgrupper dansa ihop, så jag hoppades bara att jag inte hade fel när jag sa: "De enda som kommer se fåniga ut bredvid oss är ni! Ni har ingen respekt för varken er själva eller någon annan. Ni gaddar ihop er tre mot en, vilket bevisar vilka fegisar ni är. Och enda anledningen att vi tvingas dansa ihop med er är för att ni är för "coola" för att umgås med någon annan än era egna egon så de som kommer behöva lära sig något av det här är bara ni. Därför skulle jag tänka efter mycket noga innan jag säger något om jag var ni, men jag tvivlar på att ni har så mycket att tänka med överhuvudtaget". Tystnaden som uppstod kunde inte ha varat länge, men den var genomträngande. "pffft", fnös han i mitten som i ett försök att rädda situationen. Plötsligt klarnade något i blicken hos den tredje av dem. "Vänta du måste vara den där nya tjejen, hon Felix pratat om", vid nämnden av hans namn mötte jag den högra killens blick. "Han sa att du var uppkäftig", nickade han som att han just fått det bekräftat. Jag kunde inte fatta att det var sådana här skitstövlar Felix var kompis med, men jag borde inte ha blivit förvånad. Jag undrade bara vad mer han sagt om mig. "Bättre att vara uppkäftig för att kunna äga ut idioter som er, än att vara sådana fegisar som ni är. Vår lekton börjar nu, så om ni ursäktar", sa jag och med spelad artighet i slutet. Jag och den andra tjejen vände om för att gå men jag kunde fortfarande känna deras blickar bränna i ryggen likt lasrar, speciellt en mer hatisk än de andra. 

"Wow, jag är så imponerad! Du ägde ut dom!", skuttade tjejen exalterat bredvid mig. "Vart har du lärt dig det där? Deras miner var oslagbara! Men tror du verkligen de talade sanning? Varför skulle vi tvingas dansa med dem som är så elaka?", tittade hon frågandes på mig som att jag hade alla svaren. "Förmodligen för att lära oss komma överens..?", sa jag och tänkte att det var den mest uppenbara anledningen. "Med dem! Aldrig i livet, inte om de fortsätter behandla oss sådär. Jag heter Moa förresten", sa hon med ett leende. "Och du är Frida, det vet jag eftersom du är ny. Men du brukar inte ta så mycket plats på dansgolvet så ingen har lärt känna dig än va?", utan att vänta på mitt svar pladdrade hon vidare. "För jag kan presentera dig för alla! Mina kompisar är ett bra gäng, vänta bara", hon skuttade in i salen och jag kunde inte låta bli att le. 

"Hoho! Tyst tack", vår danslärare Sara försökte än en gång få tyst i salen. Men som i allt var hon för snäll och godtrogen och lät ofta folk komma undan för lätt. Det var i dansen hon verkligen hördes, i koreograferna hennes riktiga talang syntes. "Jag har något viktigt att berätta, vi ska sammarbeta med street dansarna i ett större projekt", med det blev det tyst, och när det syntes att hon inte skojade kom stönen och gnällen. "Inga men hörrni, det är bara för att vi vet hur dåligt ni går ihop och det är därför vi gör det här, men jag vet att ni kommer fixa det bra!". Trots alla klagomål sa hon att det var bestämt och att det bara var att börja träna på koreograferna, ja, efter att hon hållit ett tal om hur duktiga vi var och hur bra vi skulle klara det. Hon förväntade sig ett proffesionellt och bra samarbete från oss, vi skulle allt visa dem, var det hon sa. Entusiasmen kunde inte ha varit lägre när vi satte igång, men dansen var trots det vacker och jag kunde inte låta bli att längta till att se helheten när allt var klart sen. 

"Jo innan ni går", började Sara trots att några få redan smugit undan. "Vi kommer behöva dela upp några dansroller senare, men den viktigaste vi behöver nu är en av danshuvudrollerna. En tjej som kommer dansa med en kille från streetgruppen", småpratet satte genast igång, vem skulle ens vela ta den rollen? Vilken kille skulle få rollen? frågetecknen fyllde rummet. "Hoho! Jag var inte klar, ni får till nästa lektion att tänka men sen behöver jag få veta om någon är frivillig, annars kommer jag bestämma vem det blir". Dansa med en kille från street? En bild försökte uppenbara sig i mitt huvud men tanken gick bara inte ihop. Tills ett par händer plötsligt fann mina som i en varm elektrisk ledning genom våra sammanlänkade fingrar. Musik, len sångröst till en omfamnande rytm. Lätta fötter svävandes över golvet, harmoni, men det var tills jag såg ögonen som följde mina rörelser. Felix, och bilden föll itu. Nej det skulle inte gå. Varför tänkte jag ens på det? Varför dök det ens upp? Varför dök han upp? Jag drog mig tillbaka till verkligheten och kunde inte tro det jag just hörde.

"Frida skulle passa jättebra. Ni skulle sett hur hon fick tyst på de där malliga streetdansarna. Hon vet precis hur man ska göra. För allvarligt, är det någon här som ens tänkt överväga att ta huvudrollen?", det var Moa som stod upp och la ut mig som ett förslag, utan att ens ha frågat mig, men ändå stod jag som fastlimmat för att göra något. Tystnaden som följde hennes fråga var uppenbar. "Precis", sa hon bekräftande och tittade på Sara. "Är hon nog duktig då?", frågade en svarthårig tjej med en divig ton, som om hon var det men inte jag. "Sonia", sa Sara med en lite varnande ton, "Klart hon är nog duktig, så stämmer det att ingen annan här är som något helst intresserad?", sekunderna tickade iväg och jag bad att någon skulle räcka upp en hand. "Okej, men varför inte då. Frida jag vet att du kommer fixa det jättebra. Jag tror att du och vem det än nu blir från street kommer börja träna tillsammans redan nästa vecka", sa hon och tittade på mig. Jag bara gapade. Jag som inte ville någonting. Jag gav Moa en sur blick men hon såg så stolt ut att den genast försvann med en suck. "Okej då kan ni gå", sa Sara trots att mer än hälften redan gått iväg. "Nu kan vi allt visa dem att modern dans äger!" hojtade Moa entusiastiskt och sköt en näve mot taket. Jag slokade långsamt efter och bara bad att jag inte skulle paras ihop med någon av de från tidigare idag. Ingen av mallisarna från street faktiskt, men jag tvivlade på att de hade någon omallig överhuvud taget. Jag bara hoppades att det inte skulle vara en viss mallgroda... Så varför var det något inom mig, som ändå verkade önska att det var det?