Dansa i känslor - F.S

Kapitel fyra

Frida:

Surt traskade jag emot utgången efter den lilla händelsen med Felix. Varför ska han be om ursäkt ifall han ändå ska vara taskig igen? Jag suckade och bet ihop tänderna. Jag hade helst av allt just nu bara velat skrika ut av ilska. Men jag höll det inom mig, vilket kändes som ett smartare val. Med ett hårt grepp kastade jag upp ytterdörren och gick sedan vidare mot busshållplatsen. Telefonen plingade till, och det visade sig vara ett sms från mitt ''nödnummer''- Oscar.

''Jag kommer och hämtar dig från dansen'' jag höjden på ögonbrynen och läste smset igen, innan jag svarade. 

''Jag tar ju bussen?'' 

''Du missar ju bara bussen, möt upp mig vid parken'' Jag skrattade till innan jag vände mig för att ta mig till parken. På något sätt så lyckades Oscar alltid få mig på bra humör. 

''Nå, så hur gick dansen?'' frågade Oscar glatt och tittade på mig.

''Helt okej'' svarade jag och valde att titta ut genom bilfönstret istället.

''Helt okej?'' frågade han och höjde på ögonbrynen. ''Vadå stötte du på han, Felix?'' Flinade han och skrattade. 

''Ja, jag mötte på Felix'' muttrade jag surt fram. ''Vet du, han är på riktigt en idiot! Han bad om ursäkt idag..''

''Det var väl bra?'' avbröt Oscar mig och tittade ut mot vägen när han körde. 

''Jo ja, jag tyckte också det, tills hans kompisar kom, och det blev pinsamt att vistas med mig. Vad är det för mening med att be om förlåtelse om han ändå ska sumpa allt igen?'' svarade jag och drog frustrerat bort håret från ansiktet. Oscar bara hummade till svar och fortsatte att köra.

Felix:

''Hörni, jag har en bra nyhet att berätta'' ropade Victoria ut till gruppen. Vi alla tystnade och tittade mot henne för att få reda på vad hon hade att berätta. ''Jag och Sara, lärare till modern dans, har bestämt oss för att vi ska slå ihop grupperna och köra ett samarbete'' sa hon och log stort. 

''Nej du skojar?'' stönade Abbe. 

''Menar du allvar?'' frågade Fredde förtvivlat.

Man hörde suckar och svordomar från hela rummet, och det verkade som ingen gillade den bra nyheten. 

''Både jag och Sara har märkt att ni och dem inte kan komma överens och att det bara blir tjafs emellan. Så detta är vårt sätt att agera i situationen. Kom igen hörni, så hemsk kan det inte bli'' försökte Victoria positivt. 

''Hur hade ni tänkt att det skulle gå till? De dansar ju balett och vi street?'' Frågade en från gruppen.

''Vi mixar, det kommer faktiskt bli väldigt snyggt!''

Själv så visste jag inte om jag var nöjd eller onöjd. Detta betydde ju faktiskt att jag skulle få träffa tjejen nästan varje dag. Det var ju bra. Men att vi ska behöva mixa in ballet-fjutt i vår dans. Det var ju ingen höjdare. 

''Jaja hörni, sluta detta kommer bli helt fantastiskt!''

''Det här kommer bli helt uselt, Victoria!'' fortsatte de i gruppen att gnälla.

Frida:

''Oscar?'' frågade jag försiktigt.

''Mmmm?'' mumlade han till svar. Jag tittade noga på honom. Ögonen var stängda, och hans ögonfransar låg fridfullt mot kinderna. Hans mun var halvt öppen, och fluff-håret låg nu livlöst ner för hans smala ansikte.

''Får jag fråga en fråga?'' jag tittade ner på mina oskötta naglar, och började pilla med de funderandes.

''Du kan fråga mig om allt'' skrattade han till och hans blå ögon kollade mot mig. 

''Tror du, jag borde ge Felix en chans?'' frågade jag osäkert. Hans ögon smalnade till och han bröt ögonkontakten. 

''Du gör väl som du vill'' svarade han fort, nästan lite för fort. Jag tog tag i hans hand och han kollade upp mot mig igen frågandes. Till svars så log jag bara.