Ett annat universum

Är det dags

1 vecka senare

"Hur gick det idag?" Frågade Josef när Alex satte sig i bilen. Hon hade precis varit hos terapeuten igen. "Det gick bra. Hon sa att vi inte behöver träffas regelbundet längre utan att jag kan bara boka in tid när jag behöver det. Men jag ska nog boka så att jag går en gång i månaden. " Svarade hon och gav han ett stort leende. "Jag hoppas att du går för din egna skull och inte för att du känner dig tvingad av mig. Du behöver inte gå om du inte vill, men oavsett vad så är jag stolt över dig"  sa han med ett medlidande leende. Han ville verkligen inte pressa Alex till något som hon inte ville göra. "Jag känner mig inte alls tvingad. Tvärtom, jag vill." Svarade hon och log mot han. Gav han en snabb kyss. "Bra, jag tänkte att vi kunde ta en liten promenad och ta en glass om du orkar. Jag börjar inte förens om 2 timmar så vi har gott om tid" sa han och började köra. "Varför inte, det är ju fint väder ute" sa hon och kollade på han med ett stort leende på läpparna. Josef kunde känna värmen utav hennes leende utan att kolla på henne. Det var skönt att veta att hon mådde bättre. Han hade verkligen saknat det leendet, leendet som bara Alex har.

"Vad ska du ha för glass?" Frågade han när de stod utanför glasskiosker och skulle välja glass. "Jag ska nog ha det gamla vanliga" svarade hon. "Och vad är det gamla vanliga nu igen?" Sa han lite skämtsamt med ett flin. "Haha vad rolig du är." Sa hon och slog till han lätt på armen. "Jag vet" sa han självsäkert. De gick in och beställde. Alex tog en kula jordgubb i bägare medans Josef tog en kula vanilj i strut. "vad gör ni på jobbet då" frågade hon lite försiktigt medans de fortsatte gå på sin promenad. Hon visste att de hade kommit överens om att inte prata jobb. Men hon ville så gärna veta om de hade fått in något nytt fall och ifall de behövde hjälp. "Alex, vi har pratat om detta" sa han och stannade upp. "Jag vet men det är så tråkigt att bara sitta hemma helt ensam" sa hon. "Jag kan fråga Martin om jag kan jobba mindre timmar så du slipper vara hemma själv lika mycket." Svarade han. De hade ju ändån inget att göra på jobbet just nu så det skulle inte göra så stor skillnad om han jobbade lite mindre. "Är du säker, du måste inte om du inte vill". Svarade hon. Hon ville verkligen att han skulle stanna hemma med henne. Men hon vet även hur mycket han älskar jobbet. "Sluta Alex. Det är väll självklart att jag stannar hemma med dig. Vi måste ändån fixa färdigt det sista i barnrummet. " svarade han. Det fann inget annat i världen han ville göra än vara hemma med Alex. "Ska vi börja gå mot bilen, du börjar snart" sa hon och kollade på sin klocka. Han började om en halvtimme. "Jag släpper av dig lite snabbt om det är okej" sa han och de vände om och började gå mot bilen. "Är det inte Martin?" Frågade Alex och nickade åt det hållet där hon såg honom. "Hej" sa Martin glatt när han fick syn på Alex och Josef. "Är du påväg till jobbet?" Undrade Josef. Han visste att han och Martin började samtidigt idag pågrund utav att Alex hade varit hos terapeuten. "Ja" svarade Martin. "Vi kan köra dig om du vill. Tänkte precis gå tillbaka till bilen " Sa Josef. De skulle ju också till jobbet så de kunde lika bra köra Martin också. "Gärna." Svarade Martin och gick med Alex och Josef till bilen. De gick och småpratade. "Jag måste bara släppa av Alex lite snabbt innan vi åker till jobbet" sa Josef när de satte sig i bilen. Efter 10 minuter så var de framme vid deras lägenhet. Josef stannade utanför porten och släppte av henne. Sen körde han vidare till jobbet.

Klockan var nu 14 och Josef hade varit på jobbet i 2 timmar. Det var 4 timmar kvar tills han slutade. Han hade mestadels bara suttit och pratat med sina kollegor. De hade fortfarande inte fått ett nytt fall. Eftersom han inte hade något att göra så bestämde han sig för att gå in till Martin och prata om ledighet. Han knackade på dörren försiktigt. Martin lyfte blicken från sin dator och visade för Josef att han kunde komma in. Josef gick in, stängde dörren och satte sig på stolen framför Martin. "Jag undrar om det är okej om jag jobbar mindre timmar nu innan förlossningen. " sa Josef. Han hoppades att det var okej. " Ja, det ska väll gå och ordna. Vi har ändån inte något att göra för tillfället." Svarade Martin. "Jag-" började Josef men hann inte avsluta meningen. Blev avbruten utav att hans telefon ringde. Han tog upp mobilen och kollade vem det var, det var Alex. "Förlåt, jag måste ta detta" sa han och svarade. Han hann inte säga något innan han reste sig upp på stolen. "Jag kommer" sa han och gick ut ur Martins kontor och la på. Han sprang ut till bilen utan att säga något till Martin om varför han behövde gå. Han körde så snabbt som möjligt hem, sprang upp för trapporna och in genom dörren.

"Alex" ropade han när han kom innanför dörren. "sovrummet" ropade hon. Han kunde höra på hennes röst att hon hade ont. Han sprang in till sovrummet. Hon satt på sängkanten med händerna på magen och andades tungt. Han gick fram och satte sig på huk framför henne. "Hur länge har du haft värkar?" Frågade han oroligt. Han hatade att se Alex när hon hade ont. "Ett tag" svarade hon. "Varför har du inte sagt något tidigare" Frågade han. Han har sagt till henne att hon ska ringa över minsta lilla. "Jag trodde att det skulle släppa. " Sa hon och gjorde en grimasch som visade att det gjorde ont. "Jag har sagt till dig att du ska ringa över minsta lilla." Sa han lite argt. Det var inte menat att det skulle låta argt men han önskade att hon hade ringt tidigare. "Förlåt om jag lät arg det var inte alls meningen" sa han när han insåg hur argt han faktiskt lät. "Har ditt vatten gått? Har du ringt barnmorskan?" Frågade Josef virrigt. Han visste inte vad han skulle göra. Han var inte förbered på att det skulle hända idag. De hade inte monterat upp spjälsängen än och inte heller hämtat ut vagnen som de hade beställt. Inget var färdigt. "Nej och nej. Kan du snälla ringa?" Sa hon stressigt. Hon var inte alls förberedd på detta. Det var ju inte dags förens om en vecka. "Yes, jag fixar" sa han och letade upp sin mobil i sina byx fickor.

"Vad sa de?" Frågade Alex när han la på. "Vi ska åka in." Sa han medans han rotade fram Alexs väska från garderoben. De hade sen några veckor tillbaka packat en väska med allt nödvändigt till förlossningen och efteråt. "Är du redo" sa han och sträckte fram sin hand medans han höll väskan i andra handen. Hon tog tag i hans hand och nickade. Hon drog sig upp ur sängen. Josef hade redan på sig sina skor men Alex tog bara på sig ett par tofflor snabbt. De tog hissen ner. Bilen stod parkerad precis utanför. Han hjälpte henne in i bilen och gick sen och satte sig i förarsätet. "Jag måste bara ringa Martin snabbt" sa han och satte igång telefonen på högtalare och började köra iväg. "Hej, förlåt att jag bara försvann." Sa Josef när Martin svarade. Han fokuserade samtidigt på vägen, körde så snabbt han kunde men samtidigt lugnt. "Det är lugnt. Är det något som har hänt?" Undrade Martin. Han visste att Josef inte skulle sprungit iväg så om det inte var något som hade hänt. "Vi är påväg till sjukhuset just nu så jag kommer inte komma tillbaks idag. " Sa Josef stressat fast samtidigt exalterat. Han var jätte taggad på att han äntligen skulle bli pappa. "Är det dags?" Frågade Martin glatt. Josef kunde höra från andra sidan hur glad Martin verkade vara. "Det verkar som det. Sen får vi se om de skickar hem oss eller inte." Svarade Josef och kollade över på Alex. Hon höll fortfarande kvar händerna på magen och gjorde grimaser  då och då från all smärta. "Du Martin, jag måste lägga på nu vi är nästan framme." Fortsatte Josef. "Uppdatera mig sen hur det går. Hejdå." Sa Martin och la på.

De kom fram och Josef parkerade bilen.

—————————————————————-
Förlåt för dålig uppdatering men ska försöka bli bättre