Falling

Kapitel 20

På något omänskligt sett lyckades läkarna få hans hjärta att slå igen. Tyvärr låg han fortfarande i någon slags koma, och när den där läkaren med det stripiga gråa håret kom in och berättade att det var ungefär 1 procents chans att Ogge skulle klara sig brast allt för mig. Trots att Felix och de andra killarna försökte hålla mig uppe ramlade jag gång på gång ner mot det kalla golvet. Det kunde liknas med att falla från ett berg rätt ner i en avgrund, du vet inte när du landar eller hur hårt du landar.

Oscar Molander var hela mitt liv och utan honom kunde jag inte existera.

Varje dag i en månads tid satt jag där med honom. Jag höll hans hand, pratade med honom om allt, läste ur hans favoritbok och ibland lämnade jag små kyssar på hans panna. Läkarna tyckte att det var i stort sett lönlöst att ens hoppas på att han skulle komma tillbaka,men jag slutade aldrig hoppas. Ogge sa en gång att drömmar kan slå in. Ännu tänker jag inte sluta hoppas. På kvällarna brukade jag ibland lägga mig i hans säng. Försiktigt utan att röra en enda slang,låg jag där och bara andades in doften av min Oscar. Alla,tyckte jag var galen som bara satt där dag ut och dag in,men han är min värld, mitt liv. 

En morgon när jag satt bredvid honom och nynnade hans favoritlåt kom Felix in i rummet. 

"Kom" sa han bara och jag lydde hans ord. Utanför stod Omar,Oscar och Ogges mamma och pappa. Mina ögon svartnade för jag visste precis vad de skulle säga.

  De tänka låta det otänkbara ske. De tänkte döda honom.

Deras röster blev till ett dovt muller, de enda ord jag kunde urskilja var "Han kommer ändå inte klara sig" "Det är det bästa för honom"

För mig är det inte det bästa. 

Tårarna rann ner för mina rosiga kinder när jag satt på den hårda stolen bredvid hans säng. Mitt huvud vilade på hans bröstkorg. Jag kunde känna varje andetag han tog och trots allt gjorde de mig lugn. Försiktigt reste jag mig upp och tog hans hand i mina. 

"Jag kommer aldrig lämna dig Oscar, du sa en gång att våran kärlek alltid ska hålla, var vi än befinner oss. Föralltid brukade du säga. Det ordet ska jag bära med mig hela tiden för det är du och jag, föralltid"

Med de orden sagda klarnade allt för mig och jag kunde äntligen se klart. Jag visste i den sekunden exakt hur allt skulle bli.