Falling

Kapitel 19

Hysteriskt började jag skrika. Tårarna forsade och mina ben vek sig under mig. Allt inom mig föll samman. Luften i mina lungor försvann och i panik började jag shippa efter andan. Jag försökte skrika men orden lämnade aldrig min mun. Plötsligt började mitt synfällt färgas svart och jag det kändes som att jag föll. Innan allt svartnade helt kände jag två starka armar runt min midja och jag kunde ana doften av Felix parfym.

4 timmar senare

"Jag tror hon börjar vakna" Felix röst hördes mest som ett sorl lång borta. Förvirrat öppnade jag ögonen och möttes av en vit vägg. Sakta började jag kolla vart exakt jag befann mig. Lukten av handsprit och plasthandskar fyllde mina näsborrar och jag började ana vart jag var. 

"Melinda är du okej? Har du ont någon stans?" Felix oroliga röst fick mig att resa mig upp i sängen jag låg i. 

"Varför är jag på ett sjukhus Felix?" Frågade jag honom med rynkade ögonbryn

"Du svimmade när.ehm." Han tystnade som för att samla sig för att berätta något mer. Det var i den sekunden jag minns.

"Vart är han?!!" skrek jag i panik samtidigt som jag försökte rycka bort slangen som satt i min arm. 

"Melinda,lugna ner dig" sa Felix med en alvarlig ton medan han greppade tag om mina armar. Irriterat försökte jag slita mig ur hans grepp men han var alldeles för stark för mig. "Han ligger i någon slags koma för tillfället, läkarna säger att läget är ganska ostabilt"

Återigen brast allt inom mig och salta tårar började strömma ner för mina kinder. 

"Schh" Felix höll om mig och strök försiktigt över ryggen. 

"Jag måste få gå till honom,nu" nästan skrek jag. Felix ryggade bakåt och suckade. 

"Jag kan snacka med en skjuksköterska" 

Lättat lutade jag ner huvudet på kudden igen. Alla känslor jag känt kom över mig och samtidigt som jag grät blev mina ögonlock tyngre och tyngre och tilllslut somnade jag.

Sakta slog jag upp ögonen och insåg att jag fortfarande var kvar på sjulhuset. Bredvid sängen där jag låg stod en fotölj. I den satt Felix och sov. Han var så omtänksam som stannade med mig under natten. Finare vän fick man leta efter. Klockan på väggen visade tio i fyra. Alltså borde de flesta på sjukhuset sova nu. Tyst och försiktigt försökte jag lirka ur slangen som var fastsatt i min arm. Efter många försök bokstavligt talat slet jag ur den och en enorm våg av smärta fyllde hela mig. Men jag hade inte tid att stanna här längre. Jag måste ut.

Mina fötter landade ljudlöst på det kalla sjukhusgolvet. Gång på gång tittade jag åt Felix håll för att han inte skulle vakna, men det var nog ingen risk för han snarkade så ljudligt och såg ut att sova riktigt djupt. Dörren till mitt rum var som tur var öppen så jag kunde bara smita igenom de smala springan. På något vis måste jag få tag i någon slags receptionist som kan berätta för mig vart Ogge befinner sig. Förvirrat kollade jag runt på alla olika skyltar och hittar tillslut den jag letat : Entrén

Efter att jag talat med en kvinna som stod i någon slags reception fick jag reda på vart Ogge befann sig.Enligt kvinnan låg han i sal 78,våning 5. Så det var dit jag nu var påväg. Benen kändes som spaghetti och svetten lackade i min panna. Jag var otroligt rädd för den syn jag skulle få se. Hade han sår över hela kroppen? Var någonting brutet? Eller hade han bara inre skador. Jag visste ingenting. Jag hade ingen aning.

Min hand tvekade en aning innan jag tryckte ner handtaget till rummet där min pojkvän nu befann sig. En djup suck lämnade mina lungor innan jag tog steget in genom dörren. Väl inne möttes jag av en stor säng, och i den låg han. 

I ansiktet hade han ett flertal skrapsår och vad jag kunde se såg det ut som att han hade ett gipsat ben. Tårarna började sakta rinna när jag satte mig på stolen bredvid sängen. Försiktigt tog jag hans kalla hand mellan mina två varma. Jag placerade en fjäderlätt puss på den och lät tårarna fortsätta rinna.

"Oscar, jag vet inte vart jag ska börja. Det enda jag vet är att du inte får lämna mig. Du får inte, förstår du det? Vi har så mycket tid kvar.  Du har lovat att vi ska åka utomlands tillsammans. Till Grekland som du så gärna vill. Kommer du ihåg det? Vi ska ju hitta på en massa kul med killarna nu till sommaren. Bada,grilla och bara vara tillsammans, du och jag. Jag vet att jag inte är så bra på det här med kärlek. Jag har aldrig varit och kommer nog aldrig bli. Men du har fått mig att känna så mycket Oscar. Varenda gång du rör mig. Varenda gång jag hör din röst. Varenda gång jag ser dig känner jag så mycket känslor.  Jag vet att jag vill vara med dig tills den dagen jag tar mitt sista andetag. Vi ska ju gifta oss och få barn Oscar. Tänk dig små kopior av dig. Tänk vad underbara de skulle vara. Oscar du är mitt liv. Min glädje, min livskraft. Utan dig är jag ingen. Utan dig kan jag inte andas för du är mitt syre. Snälla du måste klara det här. Jag vet att jag är en ganska osäker person men en sak är jag säker på, och det är att jag är så jävla kär. Jag är så kär i dig Oscar Hans Olof Molander"

Mina tårar hade blivit fler och fler och nu satt jag snyftande i soffan och tittade på min vackra prins som låg framför mig. Precis när jag formade min mun för att säga de tre orden började hela rummet tjuta. Inom loppet av bara någon sekund var rummet fyllt av människor iklädda vita rockar.

Jag hann kolla på den lilla monitorn som var kopplad till Ogge och där var allt alldeles alldeles svart....