Samma dag, några minuter senare
Alex sitter mitt emot tjejen. Hon bjöd in henne. Dom sitter vid köksbordet och bara tittar på varandra. Eller rättare sagt, stirrar på varandra. Vad ska hon säga? Inget känns rätt nu.
"Det var inte meningen att dyka upp här. Jag vet att du gjorde dig av med mig för längesen men jag kunde inte låta bli." Börjar hon förklara. Alex lyssnar, hon förstår henne. Men måste hon välja så hårda ord? Gjorde dig av med mig.
"Jag blev placerad i Örebro men nu började jag gymnasiet här så jag flyttade hit ensam. Ett studentboende, en liten lägenhet typ." Fortsätter hon och tar ett nervöst andetag.
Alex ser allt. Likheterna. Håret, dom gröna ögonen, dom är ungefär lika långa, pratar likadant.
"Jag vill bara veta vem du är." Säger tjejen och en tår faller ner för hennes kind. Det gör ont i Alex.
"Jag har varit i så sjukt många olika hem, inget har blivit rätt. Jag heter fortfarande Beijer.
Carla Beijer." Säger hon svagt. Det känns konstigt att höra det högt. Trotts att Alex var tvungen att lämna bort henne önskade hon att hon skulle få heta Carla. Hon har alltid gillat det. Carla Beijer. Hon reser sig och går ut mot balkongen igen. Det blir nog mer vin än tänkt. Hon tar vinglaset och hämtar sedan flaskan från köksbänken och fyller upp det mycket.
"Vill du ha något?" Frågar hon Carla med skakig röst. Hon hör det själv.
"Något att dricka om det är okej?" Nästan viskar hon till svar. Alex tar fram en cola ur kylen och går tillbaka mot bordet med den, sitt vinglas och vinflaskan.
Alex vet fortfarande inte vad hon ska säga.
"Förlåt. Jag vet att det här är jättefel men när jag flyttade hit såg jag en artikel om någon utredning du ledde och jag har inte kunnat sluta tänka på dig." Fortsätter Carla ursäkta sig med ansträngd röst.
"Du? Jag förstår." Lugnar Alex henne. Det här känns så surrealistiskt. Hon har såklart tänkt på sin dotter hur mycket som helst. Det var därför hon så gärna ville åka till Syrien. För att komma bort från allt här, inte för att det blev så mycket bättre.
"Varför valde du bort mig?" Frågar Carla tyst. Alex tar ett djupt andetag och håller tillbaka tårarna.
"Jag kunde inte skaffa barn då. Jag ville inte men så...det hände en sak som...sen var det försent." Börjar hon förklara, det gör för ont för att säga färdigt hela meningen. Men Carla verkar förstå vilka ord som ska fyllas i.
"Förlåt Alexandra, jag skulle aldrig ha kommit hit. Om du någon gång vill prata med mig så är det här min adress och mitt telefonnummer. Men du behöver inte höra av dig. Jag har ju klarat mig själv förut." Säger Carla mjukt efter en stunds tystnad och reser sig. Hon lägger ett kort på bordet. Alex ställer sig snabbt upp bredvid henne. Lite för snabbt. Hon vinglar till och måste blunda hårt för att komma tillbaka till verkligheten. Hennes tankar försvinner. Drömmer hon? Men när hon öppnar ögonen står Carla kvar där. Det är ingen dröm. Hon tittar oroligt på Alex som nickar.
"Hejdå. Och förlåt." Viskar hon och skyndar sig ut ur Alex lägenhet igen.
Alex faller som i slowmotion ner på golvet. Hon blir alldeles matt. Svimmade hon? Hennes kropp la liksom av. Hon känner tårar längst sina kinder men gör ingen ansträngning för att gråta. Allt är förstört. Hon som just hade börjat trivas med sitt liv. Nu rasade precis allt samman igen. Hon känner sig så ensam i världen. Alla andra har liksom någon. Hon har ingen. Ingen att luta sig mot. Istället ligger hon här på golvet tills hon somnar.
Dagen efter (05:47)
Alex vaknar upp på golvet. Hur kunde hon bara somna igår? Intrycken blev förmodligen för många. Var Carla verkligen här? Hon reser sig och ser kortet med hennes adress och telefonnummer på köksbordet. Då drömde hon alltså inte. Hon tar ett djupt andetag. Tar snabbt upp vinglaset från bordet och häller i sig det sista. Hon kommer inte klara det här annars. Hon måste hålla ihop. Hon tvekar men tillslut tar hon upp hela vinflaskan och tar några rejäla klunkar rakt ur. Men så stoppar hon snabbt sig själv när hon kommer på vad hon faktiskt gör. Hon ska ju jobba! Hon håller upp vinflaskan framför sig, nästan slut. Då kommer tårarna igen. Varför händer det här henne?
Alex försöker hålla tillbaka tårarna och går in mot badrummet. Hennes spegelbild känner hon knappt igen. Ansiktet är svullet. Hon sätter på kranen med iskallt vatten och drar det över ansiktet några gånger i hopp om att vakna till. Det hjälpte väl lite iallafall. Sedan går hon ur badrummet och mot garderoben. Där sätter hon på sig en blus och ett par svarta jeans. Det får duga. Hon går tillbaka till badrummet och borstar igenom håret. Snabbt lägger hon på lite smink men hon orkar knappt bry sig. Hon vill bara ut. Hemifrån. Andas lite. Då kommer hon på att hon inte kan köra, hon drack ju nyss. Hon kommer att bli tvungen att gå till jobbet.
Ungefär tjugo minuter senare är hon klar och öppnar ytterdörren som hela natten har lämnats olåst. Hon känner hur det snurrar lite i henne. Beror det på vinet? Hur mycket drack hon? Det var rätt så hög procentigt. Hon slår bort tanken och tar sin väska, dator och låser efter sig. Men så låser hon upp igen och går in och hämtar cigarretterna. Hon kan ändå inte åka till jobbet så här tidigt. Det är bättre att hon tar en cigg någonstans först.
Alex går längst trottoaren och stannar efter en stund upp vid en bänk. Där sätter hon sig tungt och drar snabbt upp en cigg. Hennes händer skakar. Hon kan knappt hålla den framför tändaren. Men tillslut lyckas hon. Det här känns så långt ifrån henne som det bara går. Hon är väl inte den typen som sitter halv sju en onsdagsmorgon och röker på en parkbänk? Jo, tydligen.
En timme senare
Alex satt kvar länge på parkbänken och gick långsamt till jobbet. Men nu är hon framme och kliver på ostadiga ben in på avdelningen.
"Godmorgon!" Säger alla samtidigt.
"Godmorgon." Sluddrar hon tillbaka. Då tittar Josef upp på henne med en allvarlig och frågande min.
"Vad är det med dig? Sluta glo för fan!" Säger hon högt men otydligt åt honom. Då vänder dom andra upp blickarna men hon hinner knappt se dom innan Josef snabbt är framme hos henne.
"Du och jag ska prata nu!" Säger han bestämt, lägger armarna runt henne och drar med henne in till hennes kontor.
"Vad i helvete håller du på med?" Fräser Josef när han slagit igen dörren. Alex skakar på huvudet. Då tar han ett steg närmare henne och rynkar näsan.
"Röker du?" Frågar han förvånat. Sedan flyttar han sig ännu lite närmare.
"Du har ju för fan druckit Alex! Kommer du hit full en onsdagsmorgon?" Visk-skriker han till henne. Hon tar knappt in det han säger, fäster bara blicken långt borta. Då sätter han händerna på hennes överarmar och skakar om henne tills hon motvilligt möter hans blick.
"Du går hem nu! Jag säger att du är sjuk." Säger han tydligt och ser in i hennes ögon. Hon känner hur dom vattnas. Vad händer med henne?
