Tre dagar senare, Alex lägenhet (10:45)
Alex står framför spegeln i badrummet. Hon sminkar sig. Josef är hos henne. Det har han varit sedan hon berättade allt, han har sovit på soffan. Dom båda har sjukanmält sig. Hon är tacksam för honom. Han har funnits där, hjälpt henne tänka klart. Diskuterat, torkat hennes tårar och fått henne att känna sig mindre ensam. Hon vet faktiskt inte om hon hade klarat det här annars. Utan honom.
När hon är någorlunda nöjd med sminket borstar hon till håret. Hon ser fortfarande hemsk ut men det är bättre än innan. Vad ska hon ha på sig då? Hon går till garderoben och funderar. Det ska inte kännas för uppklätt men ändå fint. En blus och kostymbyxor blir nog bra. När hon bytt om går hon ut mot Josef. Han reser sig ur soffan.
"Redo?" Frågar han. Hon nickar.
Josef och Alex sätter sig i bilen. Han väntar lite med att köra, söker hennes blick.
"Är du okej?" Frågar han mjukt.
"Ja." Svarar hon kort.
"Säkert?" Dubbelkollar han och placerar oskyldigt en hand på hennes lår. Hon nickar och ler kort.
"Tack Josef." Säger hon svagt. Han nickar och kör iväg.
Efter ungefär en kvart är dom framme utanför studentboendet som Alex fått adressen till.
"Jag väntar här. Om det blir jobbigt så kan du bara komma ner. Eller ringa till mig så kommer jag upp direkt." Säger Josef tryggt. Hon nickar och knäppar långsamt upp bältet. Hon tvekar men sträcker sig fram mot honom. Han kramar om henne mjukt. Hon andas, gör allt för att inte drabbas av panik. Dom sitter så ett tag tills hon känner sig redo.
"Okej. Jag kommer snart." Säger hon svagt och kliver ur bilen. Han nickar.
Alex går med vingliga steg upp för trapporna. När hon är framme utanför en dörr med en liten lapp där det står 'C. Beijer' förstår hon att det är rätt. Det känns konstigt att se det skrivet så där. Hon tar upp pekfingret mot dörrklockan och plingar på. Det tar några sekunder innan dörrhandtaget trycks ner. Carla öppnar.
"Hej." Säger Alex svagt och ler lite.
"Hej." Svarar hon och möter hennes blick.
"Kom in."
Alex kliver in hos Carla. Det är rätt så litet men bra inrett. Så som hon själv skulle ha inrett det.
"Fint!" Säger hon och ser runt om sig.
"Vill du ha något? Kaffe?" Erbjuder hon. Alex skakar på huvudet.
"Nej tack." Svarar hon vänligt. Det känns så konstigt. Carla känns så vuxen på något sätt. I och för sig var hon själv också det i den åldern, jämfört med många andra iallafall. Dom sätter sig vid bordet.
"Hur mår du?" Frågar Alex och korsar benen.
"Bra." Svarar Carla. Alex nickar. Ser in i hennes ögon. Dom är verkligen lika varandra.
"Vad vill du Carla? Vill du att vi håller kontakt eller ska vi hålla oss borta?" Frågar Alex så mjukt hon kan. Oavsett vad hon själv vill så kommer hon att göra det som är bäst för Carla. Det är vad hon alltid har försökt göra.
Hon ser ut att fundera. Sedan börjar hon gråta. Alex reser sig snabbt.
"Nej men du? Kom." Säger hon och sträcker ut sina armar mot henne. Carla reser sig och lutar sig in mot hennes famn. Alex kramar om henne. Det känns så konstigt. Så overkligt.
"Förlåt om jag har förstört för dig." Viskar Carla.
"Nej, absolut inte. Ingen utav oss har valt att hamna här." Svarar Alex lugnt. Kramen känns så äkta, men surrealistisk. Att hon kramar om sin dotter. Hon trodde aldrig att hon skulle göra det.
"Jag tror att jag borde flytta igen." Viskar Carla plötsligt och drar sig ifrån kramen lite.
"Varför då?" Frågar Alex och så sätter dom sig igen.
"Det här känns inte rätt. Vi båda borde inte bo här. Jag ska flytta till Umeå tror jag." Förklarar hon.
"Men där är du ju helt ensam." Försöker Alex.
"Det har jag alltid varit." Svarar hon bara.
Det gör ont i Alex att höra en sextonåring resonera så. Att hon är så ensam.
"Herregud, förlåt." Säger Alex när en tår rinner längst hennes kind.
"Kan jag göra någonting för att hjälpa dig? Vad som helst." Försöker hon. Carla skakar på huvudet.
"Jag vet inte." Säger hon svagt.
Alex och Carla sitter ganska länge och pratar. Alex får reda på att hon vill bli jurist, har höga betyg och pluggar mycket. Men hon får dessvärre också reda på att hon har varit utfryst, flyttat mycket och inte blivit så omhändertagen som hon borde. Mitt i allt plingar Alex mobil till. Josef! Just det. Hon hade glömt att han väntade på henne.
*Stressa inte! Går allt bra?*
*Ja, helt okej. Snart klar<3* Svarar hon. Det kändes rätt med ett hjärta nu. Vänskapligt. Tacksamt.
Fem minuter senare
"Carla, om du vill det så kan vi bygga en relation och försöka ses ibland. Jag bryr mig om dig. Men annars kan jag hjälpa dig att hitta någonting bra i någon annan stad där du vill bo." Säger Alex för att dom ska komma fram till någonting.
"Vill du det?" Viskar Carla.
"Alltså kan du tänka dig att träffa mig igen?" Förtydligar hon. Alex nickar.
"Absolut." Svarar hon. Så rinner en tår ner för Carlas kind igen. Hon reser sig och Alex gör samma sak, sedan kramar Carla om henne.
"Tack." Viskar hon. Alex hjärta krossas nästan, att hon blev så glad över det. Hon ser verkligen sig själv i henne.
"Men jag tror tyvärr att jag behöver gå nu. Men jag lovar att höra av mig, du kan ju alltid ringa till mig också. Tveka inte." Avslutar Alex och släpper kramen. Carla nickar tacksamt och följer Alex till dörren.
"Tack Alexandra. Vi ses någon gång." Säger hon.
"Hejdå." Svarar Alex mjukt och går ner.
När Alex sätter sig i bilen med Josef igen kan hon äntligen slappna av. Han ser frågande på henne.
"Hur gick det?" Frågar han försiktigt.
"Bra. Faktiskt bra." Börjar Alex lugnt.
"Vi ska träffas igen, hålla kontakten. Men inte för mycket." Förklarar hon vidare.
"Bra." Svarar Josef och ler. Alex vrider huvudet mot honom och ser djupt in i hans ögon. Han ser in i hennes.
"Förlåt att jag har varit så konstig. Jag vet att jag har gjort alla fel i världen." Säger Alex svagt.
"Det är jag som ska säga förlåt. Jag har verkligen dåligt samvete för allt." Svarar Josef. Hon skakar på huvudet, lutar sig fram och kramar honom igen.
Så här mycket har hon aldrig kramats förut.
——————————————————————————
TACK snälla för att ni har läst och speciellt för alla fina meddelanden jag har fått privat den senaste tiden, ni kan inte förstå hur glad jag blir🥹🙏💓
Nu har jag skrivit väldigt många storys väldigt länge och jag vet inte riktigt om intresset finns kvar hos er längre? Jag har såklart redan en ny Jolex-story på gång men är inte riktigt säker på om jag ska lägga ut den snart eller vänta lite?
Skriv gärna vad ni tycker!💓
