Samma dag, Alex lägenhet (17:30)
Alex åkte hem från jobbet i förmiddags. Josef beställde en taxi och följde henne ner till den så hon hade inte direkt något val. Hur mycket hon än skäms är det som att hon inte orkar bry sig. Hon känner så mycket annat nu. Plötsligt plingar det på dörren. Hon får direkt som ett hugg i bröstet. Och så rinner tårarna igen. Hon kan väl ändå inte komma hit igen? Det ringer på en gång till. Då reser hon sig, torkar snabbt kinderna med sina handflator och går och öppnar utan att ens se efter vem det är först. Hon blir chockad. Det är Josef. Han spärrar upp ögonen när han ser hennes rödgråtna ögon.
"Vad är det som har hänt?" Frågar han och stirrar på henne. Hon svarar inte, fäster bara blicken i marken.
"Hallå? Är du okej eller?" Fortsätter han högt.
"Ja." Svarar hon kort. Han skakar på huvudet.
"Var det något mer?" Lägger hon till.
"Vad är det som har hänt Alex?" Frågar han med en betydligt lägre och mjukare ton.
"Ingenting." Svarar hon bara, fortfarande utan att möta hans blick. Han sätter händerna på huvudet med en suck.
"Hejdå Josef." Säger hon svagt och stänger och låser dörren.
När Alex går in hör hon hur det ringer på igen. Hon ignorerar det. Det ringer och knackar konstant i nästan fem minuter. Hon ignorerar allt. Hör det knappt när hon inte anstränger sig. Men så börjar mobiltelefonen ringa och smsa. Det är Josef, såklart.
*Alex? Vad håller du på med?*
*Snälla kan du öppna?*
*Jag blir orolig!*
*Jag vill bara hjälpa.*
*Berätta vad som har hänt.*
*Kom igen Alex!!*
Det kommer sms efter sms. Hon struntar i allt. Efter ett tag lugnar det ner sig. Hon lägger sig ner i soffan och blundar. Vill bara somna. Hela den här dagen har varit kaos. Sedan hon kom hem har hon bara suttit i soffan. Hon har inte ätit, inte druckit, inte duschat. Ingenting som hon annars är så noggrann med. Det var som att det här med Carla tog allt ifrån henne. Hela det liv som hon har byggt upp. Vad händer om dom träffar på varandra på stan? Kommer hon att berätta det här för folk? Att Alexandra Beijer, chef över mordroteln i Stockholm, har ett tidigare okänt barn. Efter allt så är hon ju ändå någonstans hennes mamma.
Dagen efter (07:15)
Alex har sovit länge inatt. Hon känner sig direkt yr när hon vaknar. Det kommer väl som effekt på allt. Huvudvärken känns som att den ska spränga henne. Hon kliver upp långsamt och går mot köket. Där fyller hon upp ett stort glas vatten, lägger i en resorb och klunkar hela med två Alvedon och en Ipren. Hur fan ska hon lösa allt? Hon måste ta tag i sitt liv. Men hur? Allt är förstört, det känns trasigt. Det här kanske är slutet. Hon kan inte leva så här nära sin egen dotter utan att känna henne. Hon ville ju inte ens ha barn! Varför var hon tvungen att utsättas? Vad har hon gjort för att förtjäna det?
Hon orkar snart inte mer.
En timme senare
Alex kommer lite senare till jobbet idag. Hon skyndar in till sitt kontor innan någon ska hinna hälsa på henne, men såklart lyckas hon inte hålla sig borta länge. Det dröjer inte många sekunder innan Josef drar upp dörren och smäller igen den efter sig. Hon hänger av sig sina saker och sätter sig i sin stol med en suck. Han spänner ögonen i henne.
"Är du nykter?" Frågar han. Hon svarar inte.
"Jag är rädd för dig Alex. Du måste berätta vad du håller på med nu! Hände något igår morse? I förrgår kväll?" Frågar han vidare och sätter sig i besöksstolen mitt emot hennes. Hon svarar återigen inte. Rädd för henne? Det är klart att hon inte kommer att berätta något. Just nu har hon inte heller någon energi till att hitta på lögner eller bortförklaringar.
"Du förstår att jag kommer behöva prata med Martin annars? Du kan ju inte komma in här full och skrika hur som helst!" Säger han. Då vaknar hon till lite.
"Jag har inte druckit nu Josef." Säger hon strängt.
"Har du problem med alkohol?" Frågar han lugnt. Hon flämtar till, känner sig otroligt kränkt. Hur kan han bara fråga det så?
"Ursäkta?" Frågar hon och höjer ögonbrynen. Han rycker på axlarna.
"Gå härifrån nu!" Ber hon honom bestämt.
"Jag är orolig. Jag kan inte lita på dig. Vad fan håller du på med? Snälla Alex, jag ber dig." Försöker han. Men hon bara öppnar sin dator och ignorerar honom tills att han försvinner ut och smäller återigen hårt i dörren efter sig, så hårt att hon rycker till.
Alex sväljer. Det här går inte mer. Hur ska hon göra? Borde hon söka upp Carla? Nej, såklart inte. Men hon klarar inte ens av att jobba. Ingenting blir gjort. Hon bara stirrar på allt som behöver göras. Hon kan inte vara kvar här. Borde hon säga att hon är sjuk ändå? Josef sa ju det till dom andra igår. Hon reser sig, tar snabbt sin jacka och väska och går ut mot dom andra. Deras blickar är nästan nervösa. Som att dom är rädda för vad hon ska göra eller säga.
"Jag tror att jag kanske inte är helt frisk så jag behöver tyvärr åka hem nu idag igen." Förklarar hon utan att möta någons blick.
"Vad tråkigt! Krya på dig." Hör hon någon säga. Var det Jenny kanske? Hon nickar kort och går mot hissen. Inte gråta, inte gråta.
En halvtimme senare
När Alex äntligen har tagit sig hem låser hon snabbt dörren efter sig och skyndar direkt in mot sovrummet. Där sliter hon av sig dom obekväma, tajta kläderna, drar på en pyjamas och gömmer sig under det trygga täcket. Det är på något sätt skönt. Hon har så många gånger förut gömt sig där under för att få andas. Men den här gången har hon inga som helst planer på att någonsin lämna sängen igen.
