Dagen efter, Alex lägenhet (09:30)
Alex ligger fortfarande kvar i sängen. Hon har hört mobilen ringa några gånger men inte så farligt. Nu plingar det dock plötsligt på dörren. Fan. Hon kan inte öppna nu. Hon kan inte göra någonting längre. Allt är förstört. Hon klarar inte det här mer. Det plingar igen. Knackar också. Borde hon öppna ändå? Efter tredje gången det plingar drar hon motvilligt av sig täcket och reser sig. Det svartnar för ögonen, kroppen känns svag.
"Snälla Alex!" Hör hon Josefs röst skrika utanför när hon kliver ut i hallen.
"Det är bara jag!" Ropar han igen. Hon går mot dörren och kikar i kikhålet. Någonting i henne vill gå tillbaka in och stänga in sig här resten av livet. Men samtidigt har hon lite förnuft kvar, hon är faktiskt chef. Hon har ett jobb att sköta.
Alex låser motvilligt upp dörrlåset och trycker långsamt ner handtaget. Hon fäster blicken ner i marken, vägrar möta hans blick.
"Ja?" Säger hon tyst och frågande. Rösten bryts nästan, hon harklar sig.
"Kan du snälla berätta vad som har hänt?" Ber han och hon känner hur han stirrar på henne. Hon skakar bestämt på huvudet. Hon kan inte. Det går inte. Han kan inte få veta. Det skulle bara förstöra ännu mer. Han skulle aldrig förstå. Han skulle säkert tycka att hon är en hemsk person och springa härifrån igen.
Men så händer något oväntat. Josef tar ett snabbt steg fram och lägger sina armar runt hennes kropp. Han kramar om henne. Hårt. Tryggt. Hon bara står där, förstår ingenting. Vad håller han på med? Men så är det som att hon lyckas slappna av lite. Hon tar för första gången på länge ett riktigt djupt andetag. Hans kram är varm och omhändertagande. I vanliga fall skulle hon ha slitit sig loss och smällt igen dörren efter sig. Men nu känns det annorlunda. Hon behövde det här. Hon lutar sitt huvud mot hans bröst och han nästan bär upp henne för att hon inte ska ramla ihop.
"Alex förlåt. Jag är inte arg, okej? Jag vill på riktigt bara hjälpa dig." Viskar han svagt men tydligt så att hon ska höra. Hon nickar försiktigt.
Det känns som att dom står likadant i en evighet innan Alex samlat på sig lite styrka att dra sig undan.
"Jag kan inte Josef." Säger hon tyst. Då är allt tillbaka igen. Hon kan knappt andas.
"Jag klarar inte mer." Mumlar hon svagt och blundar. Hon kippar efter luft. Han sätter händerna på hennes axlar.
"Snälla får jag komma in?" Ber han och söker hennes blick. Hon undviker den men nickar. Då drar Josef bak henne och så går dom in i lägenheten. Han stänger dörren, sparkar av sina skor, leder dom till soffan och så sätter dom sig.
"Kan du inte berätta?" Säger han svagt och tar hennes hand. Han kramar om den varmt i sina händer. Då möter hon hans blick. Han ser chockad ut, hon kan bara föreställa sig hur förstörd hon ser ut.
Borde hon bara berätta? Han tjatar ju.
"Jag har en dotter." Säger hon svagt. Så var det försent. Nu finns det ingen återvändo. Varför sa hon det? Hon har nästan aldrig sagt det högt förut. Eller, inte nästan. Hon har aldrig sagt det högt förut.
"Va?" Svarar han högt och frågande. Hon bryter ihop totalt. Tårarna rinner längst hennes kinder och hon blir tvungen att sätta en hand på hjärtat för att känna att det faktiskt slår. Hon skakar.
"Det är lugnt." Viskar Josef och drar lugnande en hand över hennes rygg.
"Alex, titta på mig!" Ber han. Hon vrider blicken åt honom och han nickar lugnande.
"Andas!" Ber han henne långdraget. Hon följer hans takt och det hjälper litegrann.
"Det var sjutton år sen, jag ville inte men..." Börjar hon förklara innan rösten bryts igen. Varför kan hon inte bara säga det?
"Jag ville verkligen inte Josef..." Försöker hon igen. Rösten är skakig. Han ser ledsamt på henne, gråter han också? Hon kan inte riktigt se. Hon försöker samla sig.
"Hon är sexton nu. Och hon var här i förrgår. Jag lämnade bort henne. Jag känner sån jävla skuld." Avslutar hon. Josef säger ingenting först. Varför gör han inte det?
"Josef, snälla." Ber hon och ser på honom, han tar bort en tår längst sin kind.
"Shit Alex!" Utbrister han och lägger armarna runt henne. Hon skakar ännu mer.
"Förlåt förlåt förlåt." Viskar han och pussar henne i hårbotten. Vänskapligt, lugnande.
"Jag skulle inte ha skrikit på dig. Förlåt." Fortsätter han beskylla sig själv.
"Allt är förstört. Jag vet inte vad jag ska göra." Viskar hon. Han skakar på huvudet.
"Vi löser det här. Ingenting är förstört."
Dom sitter länge och kramar om varandra. Eller, det är mest Josef som kramar om Alex. Men efter en stund drar dom sig ifrån varandra.
"Har du ätit något?" Frågar han då. Hon skakar på huvudet, hon har knappt reflekterat över hungern. Då går Josef in på sin telefon och trycker lite. Sedan lägger han ner den på bordet.
"Jag beställde lite." Förklarar han sig. Hon nickar. Sedan tar han upp mobilen igen.
"Jag måste bara höra av mig till jobbet. Alla är jätteroliga för dig. Jag säger att du glömde sjukanmäla dig och att jag hjälper dig lite." Funderar han och börjar skriva. Hon orkar inte ens protestera.
När Josef lagt ner mobilen igen tittar han på Alex.
"Varför var hon här?" Frågar han försiktigt. Hon rycker på axlarna och tar ett djupt andetag.
"Jag vet inte. Hon sa att hon flyttat ensam till Stockholm för att börja gymnasiet. Hon är alldeles ensam." Berättar hon och rösten håller nästan inte. Tårarna är inte långt borta från att komma tillbaka.
"Hon sa att hon har flyttat runt mycket. Ingenting har varit bra. Hon har varit ensam." Viskar Alex vidare. Josef skakar på huvudet.
"Du har ingen skuld i det Alex." Säger han och klämmer åt hennes hand igen. Hon nickar.
"Jag såg mig själv i henne." Säger hon svagt.
"Vad heter hon?" Frågar han mjukt.
"Carla...Carla Beijer." Svarar Alex kort. Han nickar.
"Vad fint." Säger han och ler smått.
"Ja, jag fick välja det iallafall." Svarar hon kort.
"Såklart att du gjorde. Jag trodde väl inte att du släppte så mycket på ditt sinnessjuka kontrollbehov." Svarar han lite skämtsamt. Hon skrattar faktiskt till. Hur lyckas han få henne att le nu?
Alex förstår hur sjukt allting måste kännas för Josef. Hur mycket som har kommit fram här under bara någon timme.
"Hon hade sett någon artikel, eller om det var intervjun. Det var så hon hittade mig." Förklarar Alex vidare. Det är lika bra att lägga alla korten på bordet nu iallafall.
"Jag fick hennes adress. Borde jag...?" Frågar hon utan att klara av att säga färdigt meningen. Hon sätter en hand för munnen, den Josef inte håller ett stadigt grepp om.
"Vill du det?" Frågar han.
"Jag vet inte. Jag vet verkligen inte." Svarar hon tyst.
