Man kan ha så fel

Kapitel 4

När jag gick in i mitt klassrum stod Pär vid sitt bord och väntade på att jag skulle sätta mig. När jag satt mig vid min bänk stirrade han bara på mig. Jag visst inte riktigt vart jag skulle kolla men jag ville definitivt inte möte hans isande blick. Tystnaden bröts utav Wille som högljutt öppnade dörren och skrattandes satte sig jämte mig på Malins plats.
-Ni vet hoppas jag att jag är mycket besviken på er? Frågade Pär.
-Vaaaa, är du? Sa Wille med förvånad röst. Jag mumlade bara ett knappt hörbart mmm.
-Wille, ryter Pär. Nu tycker jag det ska vara nog med det där.
-Tycker du? Det tycker inte jag, sa han med sitt barnsliga flin i ansiktet.
-Wille du vet att det kommer bli ett samtal hem ikväll. Man kunde se hur Wille blev lite osäkrare men han behöll flinet.
-Ååh snälla gör inte så här mot mig, sa han med en högdragen röst medans han gick ner på knä och la båda händerna på hjärtat. Till och med jag kunde inte hålla mig för ett fniss vilket
ledde till en arg blick från Pär.
-Jo Wille jag tänker göra så mot dig.
-Men ers höget, sa Wille fullt allvarlig och kollade bedjande upp på Pär. Där kunde jag inte hålla mig jag började gapskratta. Hur Wille kunde va så lugn förstod jag inte, själv satt jag bara på min stol och kunde inte sluta skratta. Jag försökte verkligen men det är inte så lätt att sluta när man väl fått ett skrattanfall.
-Nicole det blir ett samtal hem till dig också, sa Pär med lugn röst. Och där var det slut på min skrattattack. Jag satt helt tyst och stirrade på Pär.
-Även gula äckliga små finnar kan få samtal hem, viskade Wille som satt sig på sin stol igen. Men jag lyssnade inte. Jag tänkte bara på vad mamma skulle säga när Pär skulle ringa. Hon skulle bli så besviken på mig. Sen skulle hon ge mig den där vi-måste-prata-blicken och då skulle jag bli tvungen att berätta allt.

Pär ryckte mig ur mina dystra tankar.
-Slå upp den sidan ni är på och fortsätt jobba, sa han medans han gick och satte sig vid sitt bord.
-Suck ännu en lektion av matte för efterblivna.Wille och Pär kollade på mig.
-Oj råkade jag tänka den tanken högt?
-Hmm låt mig se, ja det gjorde du, sa Wille med en väldigt irriterande röst. Så om inte Pär varit här skulle jag nog slått till honom eller åtminstone sagt nått lika irriterande tillbaka. Men istället bara blängde jag på honom och han flinade bara tillbaks. Det där flinet asså, jag har bara sån lust att slå det ur ansiktet på honom. Och varför kallar han mig för finne hela tiden? Jag har inte såå många finnar, eller? Borde jag köpa nån sån där kräm som tar bort finnar? Men varför bryr jag mig egentligen? Han är bara en mobbare som pekar ut det som personen gillar allra minst med sig själv bara för att den personen ska känna sig ännu fulare och denna personen verkar i nuläget tyvärr vara jag, tänkte jag medans jag skrev ner några svar i mitt mattehäfte.

-Så, tio minuter kvar sen kan ni gå hem och vänta på att jag ringer, sa Pär när vi jobbat, nja okej jag jobbat i ca.45 minuter. Wille har väll mest stirrat i boken och halvsovit.
-Vaaaa, sa han nyvaket.
-Det är tio minuter tills ni får gå, sa Pär en aning irriterat.
-Va bara tio kvar, jag hade hoppats på att få sova lite längre än bara tio minuter till, sa han och fejk gäspade.
-Jaha, men om tio minuter är det slut, för då ska jag hem och ringa några samtal. Suck, juste han skulle ju ringa, hoppas han glömmer.
-Ja-du nu kommer du inte undan hur många A du än har i matte, viskade Wille skadeglatt i mitt öra. Jag bara iggade honom och började packa ner mina böcker.
-Ni får gå nu. Jag gick ut genom dörren med Wille bakom mig.
-Kan du sluta kalla mig för finne ! Sa jag så fort dörren bakom mig slog igen.
-Nej, det kan jag inte. Vet du varför ?
-Nej jag vet inte varför du inte kan sluta, sa jag argt.
-För att du är så jävla äcklig och finnar är äckliga, därför tycker jag det är det perfekta smeknamnet, sa han med lugn sliskig röst. Jag höjde handen till ett slag men den här gången var Wille beredd. Han tog tag om min handled.
-Försök inte! Att du lyckades förra gången var bara tur, sa han och tog ett hårdare grepp om min handled. Jag knep ihop ögonen i en ful grimas. Det gjorde fruktansvärt ont i handleden och jag kämpade för att inte få tårar i ögonen men jag ville verkligen inte att Wille skulle se mig gråta.
-Jag undrar om det kommer ut gult var om man klämmer hårdare? sa Wille hotfullt.
-O jag undrar ifall du skulle kallas skolans idiot om du hade fett-pack istället för 6-pack? Sa jag småskrattandes. Han tryckte mig hotfullt mot väggen.
-Jag kommer se till att du blir så sjukt mobbad att du kommer ta självmord. Jag kollade argt in i hans ögon, han har verkligen fina ögon. Nej Nicole inte tänka så! Han är en jävla idiot som mobbar dig.
-Ooo va rädd jag blir, sa jag med barnslig röst.
-Du och alla dina jävla "vänner" kan ju för fan bara ta er i röven.
Det såg ut som Wille tänkte svara men jag avbröt honom genom att knäa honom mellan benen så hårt att han gav ifrån sig ett kvävt skrik och föll ihop på golvet.
-Så går det om man vill mobba mig, kom ihåg det!
-Det här ska du få för jävla slyna. För det spottade jag honom i facet en gång innan jag gick därifrån med raska steg.

Sorry för att jag inte har skrivit på typ ett halvår men ..... Okej jag skulle kunna skriva typ 100 bortförklaringar nu men jag säger bara som det är: jag har varit väldigt lat 😅💁 men nu ska jag försöka börja skriva igen.