The last minute of the play ~Svenska

Kapitel 7

Jag ryckte till och vaknade av en ren klump i magen. Jag log på en säng i ett nästan helt vitt rum. Var jag i himlen? Flera trådar var fastklistrade på mitt lilla kropp . Trådarna hängde med en påse som log en bit från sängen med en genomskinlig vätska.

Jag reste mig försiktigt upp och drog bort några trådar från mina smala kroppsdelar det gjorde lite ont men jag kom över det så fort det hördes rätt obehagliga pip från rummet och flera läkare med vita klädsel kom in rusandes mot mig. Jag förstod genast att jag egentligen log i en sjukhus ,så länge hann jag inte tänka förrän två läkare hjälpte mig tillbaks till sängen. En smärta kröp in i min ryggrad och orsakade en liten stön när jag la mig tillbaks på sängen.
-Rör inte dig så mycket det kan orsaka många problem med dina lungor. Sa en läkare som såg lite ungare ut än dom andra läkarna som stod runt omkring sängen och pysslade med okända grejor.
-Men vart är jag och vart är mina färäldrar. Sa jag tårögd.
-Du behöver inte oroa dig om det just nu du måste vila dig först sedan kan du få träffa dem.
Jag nickade mot henne och fick en tablett innan jag såg dem andra läkarna försvinna ur den lilla dörren som log bredvid en stor fönster som lyste hela rummet. Jag kände efter ett tag hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre innan jag föll i en djup sömn som jag inte visste skulle vara i 3 hela dagar.

-Mamma. Fick jag ut ur mina torra läppar. Min mamma som satt på en stol rätt bredvid sängen som jag låg på vände sig mot mig chockat och började gråta och skrika på några läkare att jag hade vaknat. Efter flera timmar blodprov fick jag äntligen ställa några frågor som jag undrat över ett tag.
- Varför är jag här? Frågade jag en läkare som hade tagit blodproverna han såg rätt muskulös ut och jag skulle gissa att han var runt omkring 27 år.

-Du kanske inte kommer ihåg så mycket nu men du hade varit på en fest en kväll mitt på natten där det hade börjats brinna och du hade inte hunnit ta dig ut ur huset i rätt tid för att du höll på att rädda en liten flicka, och jag kan säga att det var så modig av dig att du förslog ditt liv över den lilla flickans. Hennes familj är väldigt tacksamma för dig ,dem har kommit varje dag hit för att se hur du mådde.
Sa han och gav mig ett brett tacksamt leende.
-Men varför har jag ont i hela koppen? Sa jag efter en stund tystnad.
-Det är nog därför du har legat så länge i sjukhuset. Sa han.
Jag försökte att minnas händelsen men jag kunde inte komma ihåg något.

- Jag går nu och ifall du behöver något tryck bara på den lilla röda knappen så kommer en läkare så fort den kan. Sa han och vinkade ett hejdå. Jag kollade mig lite omkring.
-Förresten det finns några som säger att dem är dina vänner, ska jag ta in dem. Sa han och sträckte sitt huvud ur dörrkanten.

-Visst. Sa jag. Marcus. När jag hade upptäckt lappen som satt på hans tröja.
-Bra syn du hade. Sa han och blinkade åt mig.
Jag rättade till mig och reste mig upp lite upp för sängen.
Några obekanta ansikten dök upp. En kille och två tjejer som jag genast kände igen Stella och Smilla.
-Stella, Smilla. Vad jag har saknat er. Sa jag.
-Ta det lugnt rör dig inte. Sa Smilla oroligt. Medans Stella kollade på Cameron (det är Zac men nu tycker jag att han ska Heta Cam och ska likna Cameron Dallas,hah) konstigt och sedan på mig.
-Eh, hej Zara hur mår du. Sa hon känslolöst och röde på händerna konstigt, hon såg rätt annorlunda ut och såg mycket äldre ut båda Smilla och Stella men Stellas kläder såg inte ut som hennes stil alls den såg så tajta ut och tjejiga som Stella alltid brukade hata.
-Jag mår bra. Sa jag och kollade på Smilla som kollade ondeskfullt mot Stella och mötte sedan min blick.

-Förlåt. Jag kunde inte stoppa dem att gå in. Sa hon och kollade medlidande mot mig.

-Va jag förstår inte vad du pratar såklart så får dem följa in men vem är han dära killen. Frågade jag och alla kollade chockat mot mig.

-Då får vi se öppna dina ögon. Sa en läkare och kollade noggrant på den. Jag Förstod egentligen inte varför dem kollade på doktorn för att undersöka mina ögon.
-Jag tar ett litet blodprov så får vi se vad som är felet med dig. Sa han och tog tag i mitt hand för att ta en spruta.han såg gammal och skrynklig ut.

-Mår hon bra. Sa Smilla efter att doktorn hade packat sina saker.
-Jag vet egentligen inte än vad som är problemet men jag kommer använda mig av blodproverna som hjälp sedan kommer jag efter några timmar när jag har hittat problemet,hejdå. Sa doktorn som hette Sam.

-Hejdå. Sa dem andra i mun.
-Mamma kommer snart hon håller och köpa lite grejer till oss från köpcentrumet. Sa jag och satte mig upp på sängen.

-Okej, jag tror att vi måste gå nu eftersom det börjar bli lite sent. Sa Stella och drog med sig den främmande killen som inte förstod något.

-Hej igen förlåt att jag stör er men jag måste berätta en grej och eftersom jag tror att ni är hennes närmaste vänner så tror jag att det är bra att ni kan veta om det.

-okej. Sa Stella och tuggade på sin tuggummi obrydf.

-Vad vi har fått reda av blodproverna är att Zara har fått minnesförlust. Sa han och tystnade.Alla i rummet kollade storögda på honom. Jag kände hur mitt hjärta hoppade ett slag. Och det betyder tyvärr att hon ej kan komma ihåg dem 5 senaste åren det är därför hon ej kom ihåg vad ert vän Cameron hette.
-
-
-

Tjena folket , det var ett tag sedan jag uppdaterade min berättelse och jag ber verkligen om ursäkt.
Jag kan ej lova något just nu men jag kommer att skriva när jag får lust. Jag tror inte heller att det finns folk som fortfarande läser detta berättelsen fortfarande men hoppas ni gillar denna kapitel även ifall den var lång tråkig. Kommentera gärna ifall ni vill verkligen att jag ska fortsätta med denna berättelsen. Ha iaf en fortsatt trevlig dag.

Xoxo