"The boy with ballet shoes"

11

"Okej hörrni nu ska ni få lära er att göra piruetter och pilates" Oscars röst nådde allas öron och de gjorde sig beredda vid stången framför de blanka speglarna, felix var nervös, tänk om han gjorde fel, tänk om han inte lyckades. Sakta gick felix fram till stången och la sin aningen svettiga hand på den kalla metallen, has ögon sökte sig till Oscar och fullföljde hans exempel, men ens kändes det fel för felix, Oscar gjorde det så perfekt varenda rörelse Oscar gjorde var perfekt, det fick felix att känna den där känslan han känt i så många år, verdelöshet, för felix visste det att han aldrig skulle kunna bli perfekt, nu när han stirrat perfektionen i vitögat själv. Oscar kollade bak på sina elever, ett ögkast dit och ett ögkast dit, men när hans ögon landade på felix så gjorde det så ont inom Oscar, för han visste att felix var och hade allt han inte haft eller någonsin skulle få, med ens kände han värdelösheten som han känt i hela sitt liv, och med värdelösheten kom ilskan, ilskan om att felix var det Oscar aldrig blivit. Oscar gick fram med snabba steg till felix innan han drog ut honom ur danssalen. Oscars ögon var mörka och med ens känner felix en smärta i kinden.
"Du kommer aldrig bli perfekt" väser Oscar när hans hand faller ner från felix röda kind.
"Men snälla Oscar lär mig, lär mig perfektion"

________
Förlåt för alla kassa kapitel men det är lite filler kapitel nu.

Börjar känna att jag tappat allt, allt med skrivandet att göra, jag skriver inte alls bra längre och har tappat all insperation, vet fan inte va Jah ska göra...

Kommentera och rösta är ni brooo