Laugh with many but don't show hearts to Any

Kapitel 4

Camerons priv:
När vi var framme så hade Ashley redan somnat. Jag såg på henne och hon var så vacker, söt när hon sov. Kayl tog Ashley i hanns famn och gick in i huset men Ashley sov bara i kayls famn. Kayl la henne ner på golvet i ett tomt och kallt rum och sedan låste han dörren.
- nu då, sa kayl och glodde på mig
- vi väntar tills hon har vaknat, sa jag och gick därifrån
Ashleys priv:
Jag öppnade ögonen sakta och allt var suddigt. Mina ögon var helt röda och svullna.
Efter 20 min reste jag sakta upp på mig. Jag frös och det fanns bara en dörr och den var låst. Jag kollade mig omkring. Rummet var helt tomt det fanns bara en dörr och som sagt var den låst.
- HALÅÅ, skrek jag med min hesa röst. Jag kunde knappt stå upp. Nåt var fel med mig nåt var väldigt fel med mig. Jag hade aldrig känt så svag förut. Jag kunde knappt stå på bena.
Jag hörde någon sakta uppnå dörren. Det var kayl.
- men vad har hänt här då, sa han och flinade. Men jag svarade inte jag hade knappt energi för att svara heller.
- fråga jag inte dej något eller!!, skrek kayl argt på mig. Jag kollade upp och fick en hård örfil av kayl. Min kind blev genast röd.
- det borde lära dej en läxa att när jag frågar nått så svara du, sa Kayl och flinade. Men jag kunde inte bry mig mindre. När kayl hade gått ut så kände jag att min mage började göra så ont att jag inte kunde andas nästan. Jag skrek av smärtan. Och in kom kayl ingen.
- men har jag inte sagt till dej och hålla käften, sa kayl. Men när han såg att jag led av smärta så hjälpte han mig upp av en konstig anledning han hade ju nyss get mig en örfil ju varför hjälper han mig upp då men min mage gjorde för ont för att jag skulle bry mig.
- men vad är det med dig får du ont i magen och börjar lipa för det eller, sa han och glodde på mig.
- nej din idiot jag kan knappt stå upp ser du väll hur dum kan man få vara, sa jag och kayl bara flinade
- ja ja sluta tjata nu,sa kayl han tog mig till en soffa i vardagsrummet och la mig ner där
- varför hjälper du mig du gav mig en örfil för några min sen, sa jag och kollad på honom
- ja och nu mår jag skitt över det, sa kayl och gick bort till köket för att hämta något.
Jag reste genast upp mig från soffan. Men jag mådde fortfarande jätte dåligt min mage hade inte blivit något bättre men jag visste inte varför.
Jag sprang så snabbt jag kunde till dörren och låste upp den så fort jag bara kunde när jag var ute så sprang jag så snabbt jag kunde därifrån. Men allt var bara skog. Jag var mitt ute i skogen. Jag var mitt ute i ingenstans!! Tänkte jag och fick världens stress.

Det fick bli en kort kapitel jätte ledsen. Men jag hoppas att ni gillade det så hörs vi.