Mörkrets ängel ,, foscar

två

Återigen är jag här vid tunnelbanan, vid bänken. Ännu en gång slår jag mig ner på bänken och vet redan nu att jag aldrig kommer att kunna ta mig till skolan. Det är inte ens värt det. Ingenting är värt någonting längre. Allt är blankt, som ett helt blankt kritvitt papper. Alla de ord som en gång betydde något är utsuddade och forna skuggor är allt som finns kvar. Men skuggorna är en del av mörkret, av mitt mörker. Mörkret som omsluter allt jag känner, tänker, ser och hör. Allt som existerar.

Allt är meningslöst. Saknar mening, saknar betydelse. Tunnelbanan är bara en tunnelbana, staden är bara en stad. Människorna är bara människor och jag är bara jag. Inget speciellt, någonstans.

Den höga musiken strömmar genom öronen, kölden biter sig fast i kinderna och tårarna rinner fjäderlätt längs kinderna.

Med möda tar jag mig upp på fötter. Ställer mig på kanten. Sviktar lite i knäna. Fördelar vikten från tårna och sedan bak till hälarna. Överväger. Vad finns det att förlora, allt som redan har förlorat betydelsen har ingenting mer att förlora.

Men tänka vidare hinner jag inte förrän ett par starka armar tar tag om min midja bakifrån. Inom ett par sekunder står jag pressad mot marmorväggen och tåget svischar förbi bara decimeter ifrån.

Tittar upp, möter den grågröna blicken. Den som bryter sig ut ur det betydelselösa verkligheten. Något speciellt, som ännu inte har tappat bort sin betydelse.

"Det där var riktigt jävla nära" yttrar han med en skrämd röst och jag förmår mig inte ens att blinka. Känner det blöta på kinderna, inser att jag fortfarande gråter. Blir ännu mer medveten om mina tårar när hans händer ömt lägger sig om mina kinder och han låter sina tummar stryka bort tårarna under mina ögon.

"Vad heter du?" Frågar han. Han frågar inte varför, inte hur, anklagar mig inte för att vara dum i huvudet. Istället frågar han bara lugnt vad jag heter.

"Oscar" får jag fram med en rosslig röst. Det var allt för länge sedan jag använde den. Han nickar och viskar fram mitt namn för sig själv, som för att höra sig själv säga det.

"Jag heter Felix. Kom så går vi någon annanstans, folk är alldeles för nyfikna" säger han med en avslappnad röst och först då upptäcker jag alla blickar som är riktade åt vårt håll. Jag nickar försiktigt och vänder ner blicken i marken innan jag med hjälp av hans hand om min, följer honom bort längs perrongen.

...

jag vill ha vinter nu. Kyla, mörker, frost, snö, allt. Älskar't

// Ali