Mörkrets ängel ,, foscar

tre

Han sitter mitt emot mig. Han ställer frågor. Han visar intresse. Han anklagar mig inte för det jag gjort, eller höll på att göra. Han ifrågasätter inte mitt beteende och min tomma blick. Det enda han gör är att ställa obetydliga frågor om mig och mitt liv. Vilken som är min favoritfärg, varför det är just den. Vart jag växte upp. Vad min bästa kompis på dagis hette och om vi fortfarande har kvar kontakten.

Han bryr sig. Han bryr sig på ett sätt som ingen annan har gjort på år. Kanske aldrig någonsin. Och trots att mina svar är korta, oftast falska och ibland inget alls så sitter han kvar. Med ett varmt leende på läpparna, snälla ögon och nya frågor att ställa.

När han märker att vi kommer in på ett känsligt ämne så styr han genast in konversationen på sig själv och jag följer tacksamt med.

Hans blick lämnar inte min en endaste gång och efter ett par timmar så vågar jag hålla kvar ögonkontakten allt längre.

"Vänta, rör inte en min" utbrister han plötsligt och även om jag hade velat så hade jag aldrig hunnit gå emot hans order. Blixten från en kamera får mig att ge honom en förvirrad blick innan jag generat sänker ner blicken i knäet.

"Kolla Oscar, kolla vad vacker du är när du ler" utbrister han med en avgudande röst och jag höjer försiktigt blicken för att syna bilden han tagit. Det ser inte ut som jag. Jag visste inte ens att mina läppar var kapabla till att forma ett leende längre, men tydligen. För det lyckliga leendet möter min blick på hans telefons kala skärm.

Rodnaden på mina kinder sprider sig över ansiktet och jag skakar svagt på huvudet. Nej jag är inte vacker. Inte någonstans. Inte den minsta lilla partikel av mig skulle kunna bli kallad vacker.

Trots det så upptäcker jag hur han länge inspekterar mitt ansiktes drag och hummar lågt för sig själv innan han nickar och lutar sig tillbaka i stolen.

"Jättefin" säger han bara tyst för sig själv och jag slår generat ner blicken i bordet.

Är det någon som är fin så är det han.