Mörkrets ängel ,, foscar

fem

En sådan dag. Då allt är hopplöst. Allt är obetydligt. Mörket inom mig sprider sig i blodet i mina ådror. Att prata finner mig lika lite i intresse som att le. Men han sitter bredvid mig, fortsätter prata. Fortsätter berätta. Försöker att få mig att tänka på annat.

Men det är en sådan dag. Då jag mår som sämst utan en riktig anledning, vilket bara får mig att må ännu sämre.

Det är en sådan dag då mina känslor ligger uppe på ytan och vid minsta lilla händelse kan allt explodera i en gigantisk flodvåg som jag inte ens kan kontrollera.

När de första tårarna rinner över så tystnar han bredvid mig. Hans varma hand placeras på mitt knä men hastigt flyttar jag på mig så att hans hand träffar bänkens plankor. Men inte stoppar det honom. Den här gången placerar han sin varma hand över min och jag låter den ligga kvar i ett par sekunder innan jag med våld sliter åt mig handen och kryper ihop en aning på bänken medan tårarna fortsätter att flöda.

Han hoppar närmare. Tar tag om mina händer som jag begravt ansiktet i. Försiktigt avlägsnar han mina händer och möter min tårfyllda blick. Jag sparkar och slår för att komma loss från hans fasthållning.

När han inte släpper så ger jag upp. Ger upp och möter hans blick som för att fråga varför.

Han verkar förstå den outtalade frågan för han låter sitt grepp om mina handleder lossa innan han med omsorg flätar samman våra fingrar medan han med sin fria hand stryker undan tårarna under mina ögon.

"Du är inte ensam längre Oscar. Nu har du någon som kan torka dina tårar och hålla din hand. Någon som kan leda dig ut ur mörkret när du inte längre finner en utväg. Nu har du mig" i samma stund som orden lämnar hans läppar så bryter jag ihop på riktigt.

Men istället för att ta avstånd så kurar jag ihop mig i hans famn och låter honom omfamna mig.

För jag är vilse, vilse i mörket och jag behöver en hjälpande hand. Jag behöver honom.