Mörkrets ängel ,, foscar

ett

Felix pov

Tom blick, hög musik som med ett svagt sorl hörs ut genom hörlurarnas skydd, blekt ansikte, darriga händer. Han sitter där, stirrar tomt framför sig. Som att det inte finns någonting värt att se, ingenting värt att bry sig om. Samma tid varje morgon sitter han här. Jag har aldrig sett honom faktiskt kliva på tunnelbanan, även de gånger då jag tagit en senare tub än jag brukar, vilket resulterade i försenad ankomst och oanmäld frånvaro i skolan. Han rör aldrig en min, sitter som förstenad på sin bänk med den höga musiken i öronen och samma bleka ansikte, samma tomma blick, samma darriga händer.

Samma kille, trots att han verkar tyna bort lite mer varje gång jag ser honom.

Sjunker försiktigt ner bredvid honom på bänken. Han rör inte en muskel, blinkar inte ens. Min grågröna blick tar in hans profil och nyfiket spetsar jag öronen för att uppfatta det låga sorlet av musikens melodi som tränger sig ut ur hörlurarnas skydd.

Maybe I'm lost

Tittar ner på hans darriga händer. Handflatan vilar neråt, mot hans lår. Handen skakar, av köld eller kanske av ångest. Knogarna är sårade, handen blek.

"Ursäkta, ska du med nästa mot Slussen?" Frågar med en låg röst. Ingen reaktion, inser att du inte ens tagit notis av att jag sitter bredvid dig. Samlar mod och knackar dig försiktigt på axeln. Först tror jag att du inte känt något, men när ditt ansikte sakta vrids åt mitt håll så möter den tomma blicken min och jag överraskas över hur vackra dina ögon är. Hur otroligt vackra de hade varit med livsglädjens glimt i ögonvrån.

"Ursäkta, jag undrar bara om du vet när tuben mot Slussen går?" Frågar jag försiktigt och omformulerar frågan för att få det att verka oskyldigt. Det enda du gör är att skaka lätt på huvudet innan du på nytt vänder tillbaka den tomma blicken framåt, där den vilar i den tomma luften.

Oscars pov

Tillbaka på samma bänk, samma musik i öronen och samma tankar i huvudet. Trots att jag varje morgon intalar mig själv att vara starkare, att jag faktiskt måste, så lyckas jag aldrig ta mig längre. Jag lyckas inte kliva på tunnelbanan för att ta mig till skolan, det går bara inte. Det slutar med att jag sitter här, tills det ändå är försent att göra något åt det och sedan går jag hem, återigen.

En kille sjunker försiktigt ner bredvid mig. Jag känner igen honom, han åker alltid den här tiden på morgonen. Försöker låtsas som att jag inte märker av honom, som att jag inte märker att han faktiskt betraktar mig med en undrande blick.

Min hand börjar skaka mer än vanligt. Av nervositet, av osäkerhet. Varför tittar han på mig?

"Ursäkta, ska du med nästa mot Slussen?" Uppfattar hans behagliga röst men sitter still. Han måste ha pratat med någon annan, kan inte vara riktat till mig.

Känner hans fingrar mot min axel och känner hur pulsen ökar.

"Ursäkta, jag undrar bara om du vet när tuben mot Slussen går?" Han omformulerar frågan, förstår inte varför. Denna gången är jag säker på att han pratar med mig. Vänder försiktigt blicken mot honom och möter hans grågröna ögon som lyser av liv. Får upp hundratals svar i huvudet men modet sviker mig. Skakar på huvudet och vänder tillbaka blicken ut i tomma luften.

Han kommer att ha glömt mig i eftermiddag.