Erased

6 - Mötet

Jag visste att det var försent att vända tillbaks nu, till mitt hem och mitt liv.
Jag hade sprungit ett tag nu och jag sakta ner. Jag gick längst en smal stig i en liten skogs område. jag visste inte vart jag var eller varför jag ens ville rymma, men det betydde inget längre,
inget betydde nått mer.
jag stannade och satte mig ner på en sten som låg stadigt på marken. jag blundade. det var ovanligt tyst. inga fåglar sjöng och ingen vind vinade. det var dödstyst. jag satt där och njöt av tystnaden ett tag och sen öppnade jag ögonen. bredvid mig stod han. han som sa att jag var speciell, han som visste mitt namn, han som fick mig att se sanningen. Nu var första gången jag kunde se honom helt. Hans hår var svart, hans ögon var körsbärsröda och han hade ett par svaga fräknar på näsan. han tog ett djupt andertag.
- Förlåt. Jag tittade förvånat på honom.
- Förlåt?
- Jo... vi behövde verkligen din hjälp.
Jag tittade ner på marken och sa ingenting. Jag hade så många frågor i mitt huvud som jag ville ha svar på men det var en fråga som jag var tvungen att ställa.
- vad.. heter du?
Han vände huvudet mot mig.
- Va?
- Vad heter du?
han sa inget och vi satt där en stund, helt tysta.

Han suckade djupt och sa med låg stämma.
- Dennis...