Forum - the fooo

4.

En blå kopp med rykande vätska i form av vaniljte samt en öppen bok låg framför mig på det hylliknande bordet jag slagit mig ner vid på kaféet som låg i de centrala delarna av skithålan till ort jag bodde i. Stressade människor som rusade förbi utanför fönstret avslöjade att rusningstrafiken hade börjat för alla som skulle hem efter jobbet, kanske skolan eller något annat liknande. Jag själv hade gått direkt till kaféet från skolan när vi hade slutat vid tretiden. Det var väldigt avslappnande att bara sitta där, kanske läsa en bok eller tidning, dricka något varmt som te, kaffe eller varm choklad och bara njuta lite av livet. Jag skulle inte kalla mig en livsnjutare men jag gillade att känna mig levande och mysiga kafébesök var definitivt mitt sätt att njuta av livet.

Ärmarna på min mörkgröna flanellskjorta hade jag rullat upp en bit på min smala arm för att de inte skulle hänga ned över sidorna på boken så att jag inte skulle bli störd i mitt läsande. Något som var bra med detta kaféet var att det nästan aldrig var speciellt mycket folk där, alltså blev man inte störd av för mycket röster som vissa andra kaféer hade tendens till att ha. Det värsta jag visste var stökiga matställen där det var smockfullt med folk som pratade på tok för högt, jag föredrog istället ett lite mindre kafé med färre människor och mysig inredning. Det gjorde mig lugn.

Med ett andetag blåste jag lätt på téet i min kopp för att sedan lågt sörpla lite på det. Min absoluta favoritsmak på te var egentligen blåbärsmuffins men kaféets vaniljte var snudd på bättre än det ibland. Jag tog ytterligare en liten klunk och ställde sedan ner koppen på bordsskivan i mörkare trä för att fortsätta läsa min bok. Den som jag höll på att läsa nu var J.K Rowlings Harry Potter och halvblodsprinsen. Jag var ett enormt Harry Potter fan och hade läst samt sett alla böcker och filmer hur många gånger som helst. Jag kunde i princip alla filmer utantill och kunde ibland sitta och prata med i filmerna för att jag visste precis vad som skulle sägas och hända hela tiden.

Efter bara några sidor plingade min mobil till där den låg bredvid min öppna bok och hindrade mig från att fortsätta läsa då min nyfikenhet över vem som velat nå mig tog över. Jag vek ett hundöra i sidans ena hörn och stängde boken för att plocka upp mobilen från dess plats. Skärmen hade hunnit slockna så jag använde mitt pekfinger för att öppna den igen. Det enda som avslöjades var att det var ett sms från min kära mamma. För ett tag sedan hade jag slagit av den funktionen som gjorde att man kunde se en förhandsvisning av smset redan på låsskärmen så nu syntes bara ordet iMessage under mammas namn. Nyfiket drog jag med pekfingret över skärmen, slog mig fyrsiffriga kod och ett lätt ljud hördes när låsläget upphörde. Jag klickade mig in på meddelandeappen och vidare till chatten mellan mig och min mamma.

Mamma, 17:38:

Jag och pappa blir lite sena hem till middagen. Skulle du kunna börja laga något? Om vi inte hinner så kan du väl vara snäll och ställa in resterna i kylen? Kram <3

Jag suckade för mig själv åt smset. Det var inget nytt att mina föräldrar jobbade över eller hade annat för mig än att bry sig om mig. Visserligen var jag nästan 18 år gammal och kunde ta hand om mig själv, men jag saknade att få lite kärlek från mamma och pappa. Det var en stor anledning till varför jag ibland kunde känna mig extremt ensam.

Smset valde jag att ignorera på samma sätt som mamma brukade göra mot mig och istället fångade en gömd notis från Facebook min uppmärksamhet. Jag hade ingen aning om vad det var för det hade inte dykt upp något på skärmen för den sociala medien men en ensam röd etta lyste i ena hörnet av appens blåa ikon. Mina fingrar klickade snabbt på den och till min förvåning hade jag en ny vänförfrågan från en väldigt söt tjej i min franskaklass. Hon hade nästan aldrig yttrat ett ord till mig förutom den enda gången vi hade fått sitta bredvid varandra och då frågade hon bara om hon fick låna mitt suddgummi. I ettan hade jag haft en enorm crush på henne efter händelsen men den hade svalnat av med året som gick, dock kom känslan tillbaka nu när jag såg hennes namn på min skärm. Hjärtat började bulta något mer innanför min skjorta när jag klickade på knappen för acceptera.

När jag ändå var inne på Facebook passade jag på att slöscrolla genom mitt nyhetsflöde för att se om något kunde locka till sig mitt intresse. Oftast hände det inte speciellt mycket saker där, i alla fall inte något som jag fann roligt. De flesta vänner jag hade var mammas och pappas kompisar, några få var släktingar och andra från skolan. Inget speciellt sådär.

Efter ett tag av bara scrollande förbi meningslösa videos på söta katter eller folk som gjorde bort sig fastnade min blick på en av annonserna som kunde dyka upp lite då och då. Denna var, om jag uppfattat det rätt, från en hemsida med något slags danstema. Nyfikenheten tog över och jag klickade på länken som fanns i inlägget. Precis som jag trott tog det mig till en hemsida med inriktning på dans, något jag faktiskt aldrig sett innan. Eftersom att jag dansade ett tag för något år sedan valde jag att stanna kvar på sidan för att se om jag kunde hitta något mer intressant. Dansen hade varit en ganska stor del av mitt liv men jag slutade i samband med att jag började gymnasiet för att kunna fokusera mer på mina studier men nu när såg allt som fanns på sidan kunde jag inte låta bli att sakna dansen litegrann. Kanske borde jag börja igen? Jag lät den frågan lämnad obesvarad och fortsatte att scrolla på hemsidan.

Mitt i allt dök en pop-upruta upp som frågade mig om jag ville prova sidans nya chattfunktion där man kunde prata med dansintresserade människor över hela landet. Jag tvekade ett tag över erbjudandet och var en aning skeptisk till om det var en så bra idé som det såg ut som men valde sedan att ta en eventuell risk och klickade på ja. Direkt kom jag in på någon typ av informationssida där det stod vad allt gick ut på.

Du har nu sagt ja till att vara en typ av försökskanin till vår nyaste chattfunktion som inte ens släppts på hemsidan än. Du kommer läggas in i gruppchatt tillsammans med tre andra ungdomar från olika delar av Sverige som också tackat ja till detta. Efter några veckor ska var och en av er i gruppchatten lämna en skriftlig recension om vad ni tycker om chattfunktionen innan vi gör den publik och tillänglig för alla på hemsidan. För att skapa ett konto tryck på acceptera. Tryck på avbryt för att komma tillbaka till hemsidan.

Jag läste noga igenom om vad som sades i informationsrutan och innan jag hann ångra mig hade jag tryckt på acceptera-knappen för att kunna skapa ett konto. En lätt nervös känsla hade lagt sig över mig och jag satt spänt och väntade på att sidan skulle ladda klart. Jag undrade om detta verkligen var en så bra idé, jag var inte speciellt social av mig egentligen och jag hade ingen som helst aning om vilka de andra personerna skulle kunna vara. Mina föräldrar rådde mig alltid till att vara försiktig på internet och inte prata med främlingar men samtidigt så brydde de sig knappt om mig längre, jag kunde gott och väl skaffa nya vänner oavsett om det var i verkligheten eller över nätet. Med en lite mer positiv inställning skrev jag ett användarnamn, min mailadress och säkerhetskoden som behövdes för att jag var en riktig person och inte ett virus. När jag gjort det tryckte jag på Skapa konto och log för mig själv, detta kunde faktiskt bli kul.