Forum - the fooo

1.

Mamma har i alla tider tjatat på mig om att det inte funkar att bara vara låst i sig själv, som jag har varit. Att det inte funkar att bara gå till dansen måndag, onsdag, fredag och lördag och sedan vara nöjd med allt. Hon har jämt tjatat att jag ska ta med mig vänner hem efter skolan och sluta vara så dyster, tråkig och oengagerad när det kommer till sådant. Sanningen är den att jag inte orkar med människor, eller rättare sagt - jag har ingen tillit till någon efter allt som hänt. Jag tycker i princip inte om någon mer än några av tjejerna i min dansgrupp men dem kan jag ju inte umgås med. För jag vill inte sätta dem i någon knipa med tanke på hur elak andra kan vara med mig och med mina "vänner". Det är lite tråkigt för jag skulle gärna umgås med dem utanför dansen men det är som att något tar emot när jag ska fråga om jag får hänga på dem efter dansen.

Om jag skulle beskriva mig själv så skulle jag säga att jag är ganska töntig, eller det är i alla fall det folk i min skola brukar säga att jag är och därför är det väl bara att lyssna på vad som sägs. Jag har ju en ganska töntig image med tanke på att jag dansar istället för att spela ishockey eller fotboll och sedan så har jag stora markerade glasögon. En typisk sak som gör en automatiskt töntig. Tandställning, det har jag också för den delen, det gör mig ännu mer töntig men som tur är så ser knappt någon den då jag aldrig pratar i skolan mer än när jag måste.

Det finns saker som jag inte gillar att ta upp med människor, speciellt inte med min mamma och det är att jag är ganska utsatt. Framförallt i skolan och på vägen hem från skolan. Det händer ibland att jag får något slag eller att någon säger något taskigt - men jag är van vid det. Och som alla säger, jag förtjänar det nog också. Jag har liksom lärt mig att leva med att folk beter sig såhär mot mig och av någon anledning så känns varken slagen eller orden på samma sätt längre. Jag var dock lite optimistisk i början av ettan på gymnasiet för av någon anledning så hade jag försökt att se lite hopp. Jag hade trott att det kanske skulle sluta då i princip alla från min gamla skola skulle gå någon fordonsinriktad linje på gymnasiet medans jag skulle gå samhällsvetenskaps programet. Problemet med att bo i en liten kommun som Härnösand är att alla känner alla. Med det så visste alla redan första veckan att jag var den som förtjänade stryk efter varenda skoldag.

Idag var ingen annorlunda dag. Det var den första skoldagen efter jullovet och jag skulle gå hem från skolan, likt många andra dagar. Som alltid så var jag sist ut ur skolan då jag alltid hade ett litet hopp om att alla hade åkt hem när jag kom ut men som alltid så stod det ett gäng och rökte utanför portarna. Det kändes nästan som att de väntade på mig och att jag skulle komma ut för att de skulle få slå och sparka mig tills jag inte kunde andas mer.

Med raska steg tog jag mig förbi gänget som stod utanför skolans portar utan att ens ge dem en blick och fortsatte att gå på den hala gångvägen mot den långa nedförsbacken. Det enda jag hade i åtanke var att skynda mig mot centrum och sedan mot danssalen, för där kunde ingen göra illa mig. Jag hann dock bara komma halvvägs nedför den långa backen innan jag hörde hur en av killarna ropade på mig. Av ren reflex vände jag bak mitt huvud och såg hur en av dem kom glidande mot mig på den istäckta marken med sina trasiga skor. Hans blonda stripiga hår låg tillplattat mot hans huvud och cigaretten stack ut ur munnen.

"Vet du hur jävla ful du är?" skrattade han och kom ännu närmre mig. Jag nickade, jag visste att det var lika bra att inte säga emot. Gjorde jag det skulle jag råka på mer stryk än nödvändigt.

"Vart har du fått tag på den där vidriga jackan? Det ser ut som något man bar på medeltiden", skrattade killen och knuffade i mig.

"Den är ful, du är ful, du är äcklig och vidrig. Inte konstigt att du aldrig får någon brud i säng", fortsatte han och flinade samtidigt som han knuffade ännu en gång i mig. Jag svalde och bet mig i kinden för att inte brista ut i tårar.

"Det vore bättre om du inte fanns, gå och dö ditt jävla äckel ingen skulle sakna dig. Världen skulle bli ett bättre ställe om vi skulle slippa se ditt fula tryne", skrattade han hånfullt och knuffade ner mig i snödrivan. Efter det så spottade han ut sin cigarett på mig och vinkade med sig resten av sina kompisar som alla gav mig en äcklad blick när de passerade mig. Själv hade jag ingen ork att ens resa på mig så jag bara låg kvar där i diket omsluten av snön och lät den första tåren komma.