Dör på insidan (KMEK Del 2)

Dödskalle med två ansikten

Nu börjar det bli för mycket igen, så nu stänger jag av, tills allt är borta. Då blir jag hårdare än asfalt, fräser åt alla som ens kollar åt mitt håll. Mamma blir sjuk av oro, men henne pushar jag bara bort samt mina vänner. Så nu är jag bara själv, själv... själv. Ta och smaka på det ordet jämt, själv. Ingen jävel som finnas där och ta bort smärtan som finns inom mig. Eller ja nu ska jag ju inte ljuga, en person kan få mig att känna mig levande igen, Lex. Man kan säga att jag inte tog det så bra, allt med Lex allså.

" MEN VAD VILL DU!?" skriker jag åt min mamma som står på andra sidan av min dörr.

"Tristan älskling du måste gå nu om du ska hinna till skolan i tid." får jag som svar.

"JAG GÅR NÄR FAN JAG VILL!" skriker jag åter igen. Mamma säger inget utan går bara, hon insåg nog att det inte är någon ide att bråka med mig, jag lyssnar ju ändå inte.

Jag sliter upp kartongen med hårfärg och läser snabbt instruktionerna. Jag vet inte ens varför men det känns som att jag måste visa hur jag känner via utseendet, det är svårt att beskriva men när jag ser hur svart vatten åker ut i duschens botten avlopp känns det som att sorgen flyter iväg. Men självklart funkar det ju inte så, för när jag kommer ut i den kalla verkligheten är allt tillbaka, smärtan  som aldrig vill försvinna. Jag visste inte att kärlek kunde göra så ont. Jag kollar mig i spegeln, det jag ser är en människa med stora blå nästan lila påsar under ögonen, blött nu svart hår som stretar åt alla håll. Jag duger inte, jag ser inte tillräckligt trasig ut.

Killen som jobbade på tattueringsstudion kollade på mig skeptiskt.

"Vadå!?" fräser jag otrevligt till han. Han skakar bara på huvudet och jag hör hur det surrar när han sätter igång nålen som snart ska klä ett svart bleck under min hud. Att säga att det inte gjorde ont skulle vara en lögn, en stor fet lögn för jävlar vad ont det gjorde! Det tog cirka 3 timmar för han att bli klar, innan dess kändes det som att jag skulle dö eller åtminstone brista ut i gråt.

Innan jag gick ut ur studion hör jag killen som jobbar här säga,

"Jag vet att du inte är arton, ditt fusklägg var inte så övertygande."

"What ever." muttrar jag och går ut i kylan.

Det var nu två veckor sen jag tattuerade mig på halsen, en dödskalle med två ansikten, ett ansikte med ilska och en med sorg. Jag har inte varit i skolan sen Lex åkte, jag orkade inte bry mig. Såret har nu nästan läkt och svider inte lika mycket. När mamma såg min första gången brast hon ut i gråt, hon sa att hon inte kände igen mig när jag kom ut i köket för att hämta ett glas O'boy. Istället för att skrika på mig som omfamnade hon mig och viska om och om igen att allt kommer att bli bra, om och om igen. Ledsen att göra dig besviken mamma men jag tror inte att allt kommer att bli bra.

I'M BACK BITCHES! haha kunde inte låta bli att skriva en uppföljare på KMEK, blev liksom lite smått kär i karaktärerna och osv. Så jag hoppas ni kommer gilla denna bok lika mkt som jag ser fram imot att skriva den, så ses vi snaaaart! :*

// Ariana<3