Det nya livet| 5sos fanfic

För mycket

Rebeckas perspektiv/
- are u sure its okey? Frågar jag när calum drar bort lakanet från sängen.
- Rebceka, i promise its o-k-e-y. Svarar calum och lägger försiktigt ner lakanet i en påse. Jag ler och inser nu att calum stirrar på mig.
- what? Do i have a stain? Frågar jag oroligt och tittar ner.
- no,no,no. Its just, you look Cute in my shirt. Svarar han och jag inser att jag bara har på mig hans t-shirt. Men det är lugnt, hans t-shirt är som en klänning för mig haha.
- Thanks. Svarar jag och rodnar.
- who am I kidding, you look hot. Säger Calum och jag blir i shock, kallade han just mig het?
- no Im not. Säger jag och skrattar pinsamt.
- yes u do, u look hot and sexy. U make my stomach twist and my heart keeps racing whenever I look at you. Säger Calum och jag sväljer hårt.
- u need glasses. Säger jag.
- don't be stupid babe.
Jag rodnar och han märker det.
- u always blush around me don't u?
Jag nickar.
- dont. Säger calum.

********
Vid frukosten var jag inte särskiljt hungrig, jag hade för mycket i tankarna och jag vet inte vad jag ska göra. Det är ganska tydligt att calum gillar mig, eller? Han har gett mig komplimanger, flirtat, vart här för mig och det är det som skrämmer mig tror jag. Att ha någon som gillar mig, jag har aldrig haft det. Det har aldrig ens varit någon som tittat på mig och nu när jag har det så är det skrämmande. Jag känner ju knappt honom, han känner knappt mig. Har han inte insett än vad de andra killarna gör, att det finns bättre tjejer. Speciellt till killar som Calum, han är perfekt och förtjänar detsamma.
- earth to becka! Hör jag någon säga och jag inser nu att det endast är jag och Michael kvar vid bordet.
- sorry. Säger jag och tittar ner i bordet.
- are you okey? Frågar Michael när han möter min blick.
- I guess. Just got a lot in my mind... Calum is confusing me. Svarar jag ärligt.
- do you want to talk about it? Försöker Michael.
- Thank you, but I just need to be alone for a while to get my shit together. Säger jag och ler ledsamt när jag ställer mig upp från stolen och lämnar rummet.

Jag ignorerar calum, ashton och lukes blickar när jag hastigt går mot mitt rum med gråten i halsen. Jag behöver tänka.

Jag slänger mig i sängen och tänker. Försöker komma på varför calum är såhär, varför han påverkar mig på det här sättet. Varför han måste vara så perfekt medan jag inte är det. Jag pluggar in mina hörlurar och sätter på "Purpose" albumet på repeat, vartenda ord, varenda ackord betyder så mycket och gör faktiskt min situation lite enklare.

Calums perspektiv//
Michael kommer in i rummet snabbt efter att Rebecka stormat ut från köket, vi alls tittar på honom frågandes.
- what did you do?! Frågar jag, inte otydlig med att jag är arg, om han är orsaken till att Rebecka är ledsen och upprörd så ska han få sota för det.
- Nothing! I asked if she wanted to talk, since she's obviously not okey. And she said that she needed time to get her shit together. Svarar Michael hastigt och jag lugnar mig.

Jag är förvirrad, imorse visade hon inget tecken på att hon var ledsen eller att det var något som störde henne.
Jag märkte under frukosten att hon verkade lite borta men bestämde mig för att inte fråga, vill hon berätta för mig så gör hon det. Jag ska inte pusha henne, det kan vara vad som helst. Nån släkting som dött, nån vän som dött och ifall det är fallet så skulle jag själv uppskatta att vara ensam och jag tror att hon också känner så.

- but she did told me that you made her confused, whatever that means... Säger mikey efter en tystnad.
Va?jag?förvirrad?henne?hur?är jag orsaken? Är det mitt fel?
Utan att svara lämnar jag soffan och går hastigt mot Rebeckas rum för att reda ut det här.

Rebeckas perspektiv//
Plötsligt känner jag hur sängen sjunker ner på andra sidan, jag blir förvirrad, är det någon annan här eller inbillar jag mig bara. Det är inte förens jag känner att en arm smyga över min midja som jag förstår att det är någon här. Jag förstår direkt att det är calum och ett litet leende smyger fram. Jag tar ut hörlurarna och greppet om mig blir starkare.
- I'm so sorry. Hör calum säga samtidigt som hans andedräkt värmer min nacke.
Jag vänder mig om och möter hans blick, den är inte densamma som förut. Nu är det förvirring och sorgsenhet som fyller hans bruna ögon. Hans armar läggs inom kort runt min midja igen.
- you didn't do anything. Svarar jag ärligt, han har inte gjort något som helst fel och det är det som är problemet, han har varit perfekt. Dem alla har det, och det skrämmer mig. Att dem alla kommer att börja betyda för mycket för mig och när de väl blir som alla hemma i Sverige som kommer jag bli förkrossad.
- What's wrong?
Jag undviker hans blick och suckar, vet inte hur jag ska förklara det här.
- I can see that something's bothering you, and I know you told ,I heard that it had something to do with me. So please tell me so I can make it better.
- I just don't understand why. Why you all seem to like me, why you have been so perfect towards me, I'm me and in Sweden i was like a poison, you couldn't be near me. But you all are and I'm just afraid that I'll grow to attached to you and then you'll realise what everyone in Sweden does and hurt me. Not only mentally but physically.

-----
Sorry för sämst uppdatering och dåligt kapitel.
Fortsättning nästa kapitel...