- Men vad ska jag göra Ogge? Frågade Isabella suckandes.
Eftersom det hände så mycket just nu så bestämde vi oss att ta en fika på espresso house för att bara prata.
- Det är ditt val, vill du försöka igen så får du prata med Oscar. Men annars kan ni ju bara vara vänner, föreslog jag. Isabella suckade för säkert hundrafemtionde gånger den senaste halvtimmen. Hon och Oscar bråkade men hade börjat reda ut allt igen.
- Jag älskar honom, men allt känns så komplicerat, förtvivlat begravde hon händerna i ansiktet.
- Men hjärtat då, om du älskar honom och han älskar dig, som jag vet att han gör, så kommer allt lösa sig, sa jag tröstande.
Hon drog bort händerna från ansiktet och kollade tvivlande på mig.
- Tror du det?
- Nej, jag vet att det kommer lösa sig! Säger jag bestämt och ler mot henne.
Hon ler tveksamt tillbaka.
- Tack Ogge.
- Tacka inte mig, jag har inte gjort nåt.
- Jo, tack för att du är en så bra vän, säger hon och ler.
- Tack detsamma, säger jag tillbaka.
- Så hur går det med Omar? Frågar hon med retsam röst.
Jag känner hur mina kinder blir alldeles röda och jag kan inte hindra mig själv från att spricka upp i ett leende.
- Det syns verkligen att du älskar honom, och att han älskar dig, säger hon varmt.
Jag kan inte göra något annat än att le som ett fån.
/ Länge sen det var ett kapitel ur Ogges perspektiv:)
