Jag vet inte vad som flög i mig. Men jag ångrar inte att jag äntligen fick det sagt. Jag älskar Felix. Min och Felix's relation har alltid varit väldigt nära, men inte på det sättet som det är nu. Just nu så sitter han bredvid mig i den vita soffan med låren tryckta mot varandra. Jag försöker koncentrera mig på filmen vi har satt igång, medan Felix knappt verkar märka att det är en film på. Han har suttit och stirrat på mig i över tio minuter vid det här laget och det börjar faktiskt bli lite läskigt.
- Är filmen bra? Frågar jag honom.
Han rycker till och kollar undrandes på mig.
- Va? Svarar han generat och en lätt rodnad sprider sig på hans kinder.
- Du är vacker, säger han enkelt.
Du är ännu vackrare Felix
