Anabella

Överväldigad av lycka..

Jag blickar ut mot ängen och jag känner att vagnen, dragen av hästarna, rör sig statiskt när vi åker över de större stenarna på grusvägen. Himmelen är klarblå men allt jag ser är mörka tunga moln som gråter för mig.
Att bli bortgift vid ung ålder efter flertal år att kämpa för kvinnors rättigheter är en mardröm. Om jag hade ett val vet jag vad jag hade valt. Ty nu vet jag inte vad jag bör göra.
14 år var jag. 14 år när jag bestämde mig för att kämpa. Kämpa för orättvisa. Jag har fått höra att jag kommer bli lycklig. Han kommer vara min lycka. Mitt liv. För mig är han inget annat än en byracka vid namn jag inte vill höra.
En tår, två tårar känner jag på mina kinder. Jag ser suddigt av gråten som förstör bilden jag såg av ängen fylld med blommor. Jag kan inte andas. Det här är inte lycka.

- Bella, dina tårar är till för om du skadar dig eller blir överväldigad av lycka. Du är inte skadad min kära. Jag får hoppas att tårarna är till när du träffar din make för första gången och hur lycklig du kommer vara att leva under hans beskydd. Du är lycklig över det här.

- Överväldigad av lycka, mor. Jag känner inte lycka i någon del av min kropp. Den mannen är inte värd att spilla mina tårar över.

Jag torkar irriterat bort tårarna från mina kinder och suckar över att jag låtit mig påverkas och sörja över livet som kommer. Det ska inte få ske.

- Säg nu inte att du än tänker på honom. Jag vill inte att din make får höra om allt det som var! Om han får veta kommer hela hovet tilltala min dotter som en hora. Tänk på mitt rykte!

- Låt de kalla mig vad de vill, det enda jag önskar är att vara hemma och vara med honom.

- Du har ett nytt hem nu. Och vi måste dra åt din korsett innan de får se dig, tänk på att det första mötet betyder allt, Anabella. 

- Jag vill inte tala med dig just nu.

- Vad bra. Jag är trött på din röst. Vi har en allt för lång resa framför oss för att du ska tjata och vara missnöjd med allt jag gör för dig.

Suck. Jag sträcker ut min hand för att greppa tag i dagboken jag la på golvet i vagnen. Jag skriver.

21 juni, 1757
      Anabella Courtois
      ...