Anabella

Hon talar

Jag öppnar mina ögon och stänger min dagbok, som ligger i mitt knä, när jag känner hästarna bromsa in. Jag måste ha somnat. Himmelen har mörknat en aning så jag kan tänka mig att det är sent. Framför oss ser jag en skugga av en byggnad och när vi kommer närmare så får jag en överblick av det stora slottet som nu jag tror ska bli mitt framtida hem. 

När vagnen stannar ser jag herrgården tydligt utanför fönstret. Jag ser även män och kvinnor stå vid portarna. Dem ser ut att vänta på mig.

Jag kollar ner på mina tummar som jag rullar runt varandra. Blygsamt talar jag.

- Så det här är var jag kommer spendera mitt liv framöver, mor?

- Tills du dör är vad jag hoppas på. Med hjälp av din make finansieras flertal utgifter för mig, så om du nu skulle förstöra det här så kan jag lova dig att du kommer att få slita tills du tjänat ihop vartenda litet öre som han skulle betalat. Så du bör redan direkt efter bröllopet göra din insats i äktenskapet. Det är inga problem med att börja tidigt, Anabella.

Jag ger henne inget svar. Det här odjuret till vad mor kallar make kommer ej få vidröra min kropp så länge jag är vid livet. Jag har vägrat få veta något om honom, så vitt jag vet kan han vara 85 år och inte ha kvar ens en tand. Det enda jag kan tänka är att om hovet vill ha en tronarvinge hade de ej valt mig om de var kloka. Jag tänker inte ha barn med någon annan än Matheiu.

Dörren på vagnen öppnas och jag möts av ett vänligt ansikte. Mannen har en trekantig hatt, som i mörkret ser marinblå ut, på sig med lockigt mörkbrunt hår under hatten. Han har på sig typiska kläder för hovet och jag kan gissa på att han är en av de män i hovet som följer med på jakt med tanke på den trevliga ansiktets välformade kropp.

- Mademoiselle Courtois, välkommen till Château de l'Ange. Din blivande make väntar på er vid portarna.

Han bugar och jag niger tillbaka samtidigt som jag lämnar plats åt min mor att få kliva ur vagnen.

- Madame Courtois, välkommen. Vi i hovet har talat mycket om er vistelse hos oss, det är en ära att få ha så vackra kvinnor i slottet.

Han tar hennes hand och kyssar den mjukt. Min mor lyfter upp sin andra hand, håller den mot kinden och fnissar.

- Åhåhå, slut med tramset unga man. Det bör säkerligen vara en ära att få ha mig här, men som jag längtat på att få träffa min dotters blivande make. Vart är han om jag får fråga?

- Ni finner honom vid porten, han har väntat er.

Säger han och visar med armen mot den stora vackra arkitekturen. Två män, iklädda liknande klädsel som mannen med det vänliga ansiktet, tar mina väskor med till huset. Jag och mor följer männen längst grusgången mot portarna. Trots mörkret så kan jag se konturerna av den stora trädgården. Stora träd och en bäck vid några av alla träden lite längre bort kan jag fortfarande se. Jag ser heller inga andra hus omkring mig. Jag tror vi befinner oss mitt ute på landet. Här skulle jag trivas om inte mannen jag varit trolovad till, sedan jag var 5 år gammal, bodde här så hade det känts som en dröm. Under morgondagen vill jag dock se slottet, från vad jag kan se i mörkret kan det vara en av de vackraste arkitekturerna jag sett.

Ett steg blir för snabbt fler när jag närmar mig mannen som står främst i gruppen av män och kvinnor vid portarna. Jag räknar till 6 personer. Jag undrar om alla bor inne i slottet. Det skulle absolut inte förvåna mig med tanke på hur stort det är.

- Du måste vara Anabella. Vi har väntat dig. säger mannen som står framför mig då han bugar. Och ni måste vara Claudette, modern.

Mannen ser äldre ut. Han har ett obehagligt leende och jag blir lite obekväm i hans tillvaro.

- Ni kan kalla mig fru Courtois. Är det du som är Geoffreys far må tro? Min dotter har längtat efter det här ögonblicket.

Mannen vrider blicken mot mig och ler. Jag förflyttar min blick ner i marken. Om jag inte har något vettigt att säga så behöver jag inte säga någonting alls. Min mor märker snabbt att jag inte ger mannen ett svar, så hon sparkar till mig på smalbenet och jag niger mot mannen.

- Ja, mycket.

Mer än så kan jag inte ljuga. Bakom mannen kliver någon fram. En lång man, med välbyggd kropp iklädd svarta stövlar med en aning lera som möjligtvis hamnat där under jakt, mörkblå byxor med guldsömmar, handskar i läder, mörkblå jacka med detaljer i guld. Brunt lockigt hår som når ner till mannens axlar. Hans ansikte pryds av att brett smil som kan tolkas en aning arrogant, ögon lika djupblå som hans kläder som ser rakt in i själen. Han har på sig en liknande hatt som mannen som hjälpte mig och min mor ur vagnen. Mannen ser mystisk ut, hans blick får mina knän att kännas svaga, varför vet jag ej.

- Det här är min son, Geoffrey Lonois.

Jag stelnar till och min styrka i benen är tillbaka. Min kropp är på helspänn och min ilska får mig att vilja skrika.

- Trevligt att träffas.

Säger han och sträcker fram handen då han förväntar sig att jag ska göra detsamma. Men icke. Jag står kvar och tittar på hans hand.

- Anabella.. Gör eller säg någonting.

Säger min mor samtidigt som hon puttar till mig i sidan. Jag vrider blicken så jag ser rätt in i hans ögon med ett blankt ansiktsuttryck.

- Jag lider hellre i tystnad.

Säger jag och niger mot min framtida man. Min mor blir förskräckt och inhalerar snabbt i förvåning. Hon ber om ursäkt flertal gånger till Geoffrey som nickar åt henne som svar. Han vänder sedan tillbaka blicken mot mig, ler och säger.

- Snart hoppas jag du talar igen. Du kan inte gå tyst för alltid.

Vi står ett bra tag och tittar på varandra. Hans käkben är tydliga och hans blick är bestämd. Det är så tyst runt omkring oss att jag kan höra mina egna andetag tydligt. En aning tystare och jag hade också hört Geoffreys andetag.

- Nej, men stig på. Inte ska vi stå ute när den kalla natten kommer. Låt oss ta en kopp värmande té sen gå till sängs.

Geoffreys blick är fortfarande lika bestämd och jag anar ett svagt smil på hans läppar. Hans far sträcker ut sin arm min min mor för att föra henne upp för trapporna och genom portarna. Geoffrey kollar på mig och sträcker ut armen precis som sin far.

- Skall vi?

Jag kollar på honom blankt och svarar.

- Än är jag ung, men jag uppskattar omtanken.

Jag lyfter min klänning från marken och börjar gå upp för trappan. Geoffrey står kvar med ett leende på sina läppar.

- Hon talar.

Säger han och följer med mig in genom portarna.