Barnhemmet 2 (PAUSAD)

Kapitel 3

Sedan försvinner hon igen. Bara sådär helt plötsligt. Precis som vanligt...

Det tog lång tid för oss att somna igår kväll. Vi låg och pratade om vad vi skulle ta med oss, och vad det var Anette menade. "Er kärlek kommer krossas för alltid". Vad kommer hända? Kommer vi bråka, kommer vi bara sluta vara kära, eller... någon av oss dör...

Det där sista vill jag inte ens tänka på. Vi pratade om vad vi skulle ha med oss. Jag skrev en lista.

-Mat och en sån där sak man lagar mat på i scouterna.

-Tändstickor

-Varma kläder

-Vatten 

-Ficklampa

***

Listen slutar där. För mamma kom hem. Klockan var ungefär två på natten tror jag. (Det är ganska sent för mig...)

Just nu sitter vi iallafall på skolgården på en bänk och pratar. Vi har sagt till vår lärare att vi ska hem tidigare för att resa bort. Och det är ju iförsäg sant.

"Varför känns det som det bara är vi som är med om såna här onaturliga grejer?", mumlar Alex.

"De andra har säkert också varit med om något, det är bara det att vi inte vet.", svarar jag och stirrar rakt ut i luften.

Jag och Alex umgås hela tiden. Man kan väl säga att jag inte har några andra vänner. Det är ganska synd tycker jag. I femman bytte jag skola. Alex var också ny i den klassen, och vi liksom föll för varandra direkt. (Trots att vi var så unga). Vi hann helt enkelt inte skaffa oss andra vänner, och sedan var det försent. Alla hade redan sina egna vänner. De hade inte ens en tanke på att släppa in nya människor i deras gäng.

Ida och Melissa går förbi oss där vi sitter. Jag tänker på hur det skulle vara att vara bästis med de. De fnittrar till och springer iväg. Jag ser hur Alex följer de med blicken.

"Vore det inte bra om vi typ... försökte hitta någon ny att vara med?", säger jag lite försiktigt och tittar honom i ögonen.

"Varför då?", undrar han. "Vi har ju varandra. Det behövs inte mer." Jag suckar. 

"Jag menar att efter resan har vi inte varandra mer. Det kommer vara ett rent helvete att gå omkring ensam hela dagarna." Han rycker på axlarna till svar. Jag suckar igen innan jag reser mig upp och lämnar honom där, på bänken, alldeles ensam. Att jag blir så arg förvånar mig. Har jag någonsin bråkat med Alex? Nej. 

Utan att veta varför går jag in i skolhuset med tårar rinnandes ner för mina kinder. Varför gråter jag ens? Vad händer med mig? Resan har ju inte ens börjat?..

***

HEJ! Ehh... Anledningen till varför jag inte uppdaterade förra söndagen: Jag har haft julshow (kulturama har det varje jul) och var väldigt trött efter det så ja, jag orkade inte uppdatera då helt enkelt. MEN HOPPAS NI GILLADE DET HÄR KAPITLET I ALLA FALL! Trots att det var kort och så men... Vi ses nästa söndag igen!

Kram!

//Elvira